Det dröjer inte många minuter in i Netflix nya serie ”Dahmer – Monster: The Jeffrey Dahmer Story” innan ett huvud upptäcks i seriemördarens frys.
Jag har har sett mycket i skräck- och thrillerväg. Men denna scen sållar sig till en av de mest morbida. Det gör det heller inte bättre att veta att den är baserad på verkliga händelser, att det nu finns anhöriga som riskerar bevittna sitt livs trauma i en av strömningssajtens storproduktioner.
Den enes död är den andres bröd, som det heter. Serien om Jeffrey Dahmer, som under tretton års tid mördade totalt 17 unga män och pojkar i USA, är för närvarande den mest strömmade i Sverige. Det förvånar troligtvis ingen, med tanke på true crime-genrens omåttliga popularitet. Från brittisk gatulitteratur på 1500-talet, vidare till sitt stora genomslag på 1960-talet med Truman Capotes facklitterära roman “In Cold Blood”, har genren tagit sig an det förändrade medielandskapet med bravur. Där det finns lyssnare, tittare och läsare finns med all säkerhet också sanna mordhistorier.
Enligt vissa forskare består lockelsen i genren i att vi vill förbereda oss inför ett eventuellt möte med en förbrytare, men det är en tes jag cyniskt väljer att förkasta. Nej, de erfarenheter jag har av att konsumera true crime är att det erbjuder en kombination av snaskigt skvaller och en riktigt hemsk skräckhistoria. Att genrens popularitet skulle bero på någon slags överlevnadsinstinkt förklarar heller inte varför Jeffrey Dahmers ägodelar nu säljs för miljonbelopp på en auktionssajt (GP 3/10). True crime är en typ av njutningskonsumtion, hur sjukt det än må låta.
Sex säljer, men det gör även detaljerade beskrivningar av förnedringsmord.
Inom genren är det dock viktigt att skilja agnarna från vetet. År 2014 sändes Sarah Koenigs ”Serial” om mordet på Hae Min Lee, vilket av många anses vara urmodern till dagens true crime-poddar. Sarah Koenig skärskådade brottet och den juridiska process som resulterade i en, nyligen hävd, livstidsdom för Min Lees expojkvän Adnan Syed. Men hon gjorde det utan att berätta om detaljerna kring mordet, utöver de absolut mest nödvändiga för granskningen. ”Serial” är därtill en journalistisk produkt, där Koenig rapporterade enligt pressetikens regler. Hon lät alla att komma till tals, och ägnade sig inte åt spekulation.
Det är betydligt mer än vad man kan säga om de flesta av dagens true crime-poddar, serier och artiklar, som inte är räds för att delge makabra detaljer som vore det beskrivningen av en av ”Saw”-filmerna, med skillnaden att det är riktiga människoöden som beskrivs och marknadsförs. Kritiken mot genren är visserligen både återkommande och sträcker sig långt tillbaka i tiden, men det verkar inte röra genrens producenter i ryggen. Sex säljer, men det gör även detaljerade beskrivningar av förnedringsmord.
För varje ny lansering av en podd eller tv-serie som kapitaliserar på riktiga mordfall framstår det som mindre absurt att kränga en ökänd seriemördares glasögon, trots att det borde vara otänkbart för varje tänkande och kännande människa. Serien om Jeffrey Dahmers brutala mördarkarriär är bara ett i raden av exempel på att vi borde göra slut med true crime för gott.
Läs mer på GP kultur:
LÄS MER:Jeffrey Dahmers ägodelar till salu
LÄS MER:På andra sidan krimunderhållningen
LÄS MER:True crime gör om mördare till popkulturella seriefigurer
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
