Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

1/2

Kalle Hedström Gustafsson: Vi måste omfamna klimatkrisens nya landskap

Författaren Kalle Hedström Gustafsson har sett vår framtid utanför porten och i den nya litteraturen om klimatkrisen. Den kräver att vi vänjer oss vid att naturen kommer vara i ständig förändring, menar han.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Kalle Hedström Gustafsson är poet och författare, utbildad vid Litterär gestaltning på Valand. Hans debut ”Mormorordning, hägringsöar” kom 2019.

Jag öppnar porten och möts av vårvindar. Nyårsdag och kylan står ingenstans att finna. Jag har just läst ut ”Klimatkrisens Sverige” (2020) av journalisten Erika Bjerström och bokens framtidsvisioner kommer rusande: Kokande städer, sinande grundvatten, igenväxta kalfjäll, brinnande skogar, inhemska djur som drivs norrut samtidigt som arter från kontinenten tar över i Skåne. Ett ljumt duggregn i januari inskärper nu bokens budskap: Vår natur är på väg att luckras upp och falla sönder.

Men vad är egentligen naturen? Urskog och kalfjäll? Myrmarker och skärgårdsöar? Något åt det hållet, skulle nog de flesta svara. Visst vet vi att den finns närmare än så, men instinktivt känns naturen avlägsen och orörd. Vildmarken.

Klimatdebatten kretsar kring idén om denna slags natur. Ett exempel: Energibolaget Stockholm Exergi vill bygga en anläggning för koldioxidlagring där utsläpp fångas in och pumpas ner i berggrunden. Tekniken är egentligen okontroversiell, men Carl Schlyter, tidigare miljöpartist och numera Greenpeace-representant, vill istället att vi avverkar mindre skog och låter den ”göra jobbet” (SVT 7/10). Kliva åt sidan, lämna naturen ifred och låta problemet lösa sig självt. Kan det vara så enkelt?

Ett ljumt duggregn i januari inskärper nu bokens budskap: Vår natur är på väg att luckras upp och falla sönder.

LÄS MER: Recension: ”Ett liv på vår planet – en vision för framtiden” av David Attenborough och Jonnie Hughes

Tyvärr. Även om vi bortser från att den svenska skogen är odlad och därmed lika ”naturlig” som ett rapsfält, så räcker det inte: ny skog måste planteras. På ofattbar skala. För att sänka de globala utsläppen behövs en kontinent med träd, ett projekt som kommer kräva rent industriella insatser. Och var ska det ske? Egentligen finns bara ett svar: På mark som i dag hyser boskap och foderväxter, inte bara i Sverige, utan världen över. För att göra detta möjligt måste alltså en majoritet av jordens befolkning sluta äta kött. Rimligt, kan man tycka, men vid denna punkt pratar vi inte längre om en ”naturlig” lösning där skogen ”gör jobbet”, utan en strukturell förändring som griper in i människors liv på djupet.

Den amerikanska ekologen Holly Jean Buck visar i sin omistliga bok ”After Geoengineering: Climate Tragedy, Repair, and Restoration” (2019) hur detta gäller för alla förmenta lösningar på klimatkrisen – vid närmare påseende är de snåriga, komplexa, otillräckliga i sig själva. Ett ensamt förslag kommer inte att räcka. Koldioxidlagring måste samsas med skogsplantering, kelpodling med solenergi, bio-kol med kärnkraft och utöver det en uppsjö andra metoder. Allt kommer att behövas, och det bara för att undvika total kollaps.

Hur blir det då med naturen? Med vildmarken?

I västerländskt tänkande har vildmarken framför allt krävt en sak: Frånvaro av människor. Den finns långt borta, ren och oförstörd. Kulturen är där människan lever, och om det finns natur där är den inte vild, utan tämjd och korrumperad.

I västerländskt tänkande har vildmarken framför allt krävt en sak: Frånvaro av människor. Den finns långt borta, ren och oförstörd.

Nationalparken Yosemite i USA är ett tydligt exempel. Vyerna som fick 1800-talets vita amerikaner att tala om Edens lustgård var en konsekvens av svedjebruket som ursprungsbefolkningen ahwahneechee praktiserade – kontrollerade bränder gav plats för gräsmarker, betande djur och ätliga örter. När ahwahneechee fördrevs från Yosemite täcktes landskapet snabbt av buskar. Den biologiska mångfalden störtdök. Inom fyrtio år rasade fler skogsbränder än någonsin tidigare.

Skeendet är inte unikt. Nationalparker etableras, människor fördrivs och ekologisk kollaps följer. Inte heller hör det till dåtiden. Boskapsskötande massajer fördrivs än i dag från Serengeti för att de rubbar bilden av ”den afrikanska vildmarken” och turister i svenska fjällen blir irriterade när skoterljud ekar över de ”orörda” vidderna. Att fjällen är samisk kulturbygd – med spår av visten och renstängsel, igenväxta mjölkgropar och övergivna boplatser – vill ingen erkänna.

Klimatförändringarna kommer en gång för alla att utplåna denna gräns mellan natur och kultur.

LÄS MER: Stefan Löfvens tal till nationen om klimatkrisen

Ta ”invasiva arter” som exempel (tänk lupiner i Sverige). I framtiden kommer djur och växter allt oftare dyka upp i områden där de inte hör hemma: Fiskar vandrar mot kallare vatten och däggdjur mot nordligare breddgrader. Denna enorma migration har redan börjat och är i grunden positiv – de som kan fly har chans att överleva – men det betyder samtidigt att tanken på ”invasiva arter” snart är överspelad. Den biologiska mångfalden hänger tvärtom på att vi skyddar just dessa arter, men hur ska vi kunna göra det om vi samtidigt inte tål deras närvaro?

I framtiden kommer djur och växter allt oftare dyka upp i områden där de inte hör hemma: Fiskar vandrar mot kallare vatten och däggdjur mot nordligare breddgrader.

Idén om den statiska och orörda naturen blir ett hinder. Istället är det kanske dags att betrakta biosfären som en trädgård. ”Vildmarken” är frikopplad människan och därmed blir också skadorna vi åsamkar den avlägsna och vaga, men i en trädgård är vi ständigt närvarande, involverade och ansvariga. Våra handlingar kan styras av omsorg eller arrogans, men det är meningslöst att per definition se dem som övertramp. Som ekologen Daniel Janzen skriver: “Frågan är inte om vi ska sköta naturen, utan hur vi ska sköta den – slumpmässigt, slarvigt, eller med dess eviga överlevnad som mål?”

Hybris? Kanske. Eller så är det tvärtom ett brott mot det högmod som redan präglar vår relation till omvärlden. Det är i alla fall vad Holly Jean Buck menar. Att placeras in i ett sammanhang som inte går att lämna i en handvändning, att pekas ut som en kropp bland andra kroppar – detta är en ovan position att befinna sig i för en europeisk rationalism som påstått sig vara världens okroppsliga mittpunkt.

Tanken på biosfären som en trädgård är olustig, men å andra sida är inget med klimatkrisen särskilt trevligt. Haven, skogarna, städerna, platserna där vi gör våra liv begripliga; allt förändras. Obehaget är ofrånkomligt. Frågan är hur vi svarar upp mot det. Om bara det stabila kan skänka oss sinnesfrid är vi dömda att gå under som själsliga varelser långt innan vi hotas rent fysiskt.

Istället måste vi omfamna det föränderliga. Sparvarnas tjattrande vid busshållplatsen, svartmyrornas gytter bakom elskåpet, grodynglen i dammen nedanför bensinmacken. På dessa platser finns öppningar mot andra sätt att möta världen; mer anspråkslösa än den otämjda vildmarkens drömmar, men kanske också mer varaktiga. Ödmjuka. Som poeten Lennart Sjögren skriver: ”Visionerna på en sådan plats är inte hisnande, men på sitt sätt glöder de.”

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.