Varför läser vi inte ”Kwawa från Afrika” längre? Karl-Aage Schwartzkopfs skojiga historia från 1952 om kärnfamiljen Karlsson som, svårt lidande av hembiträdesbristen i 1950-talets Stockholm, anställer en kvinna från ”Afrika” att sköta hushållet. Kwawa anländer med lejon och spjut och börjar sköta det Karlssonska hushållet via eldning på parketten och får lön i form av grisar och hönor.
Nej, förstås läser vi inte en sån bok längre; men har man inte stött på denna typ av litteratur förr är det svårt att föreställa sig hur absurt genomsyrad av rasism en äldre barnbok kan vara. Så beskrivs Kwawa till exempel ha ”fin stamtavla”, och jag stannar där.
Sen finns det mildare exempel från den tiden, som förstås Pippi-pappan, avklädd sin titel under senare år, men också, och mindre omtalat, en del av Lennart Hellsings alster.
Det är lätt, och förstås helt nödvändigt, att sätta fingret på rasism och exotifiering i barnböcker.
LÄS MER:Mars bästa bilderböcker för högläsning med barnen
Anna Hellgren menar i Expressen den 12 april att det är dags att fräscha upp även Hellsings produktion, eftersom hon måste hoppa över både det ena och det andra under högläsning av samlingsberättelsen om Krakel Spektakel. I vilken man bland annat färdas till Afrika, som ovan nämnt tydligen inte är ett land utan det mer allmänt hållna ”mörkaste Afrika”, och där man bland annat blir matad med bananer av invånarna. Det mest chockerande med detta är, tycker jag, inte att Hellsing skrev så 1947 utan att boken återutgavs såväl 2008 som 2012, med den skillnaden att den senare utgåvan inte längre innehåller Poul Ströyers illustrationer av kolsvarta djungelpoliser med tjocka röda läppar.
Det är svårt att komma ifrån att barnlitteratur ofta har kravet på sig att fungera såväl konstnärligt som praktiskt; som moralisk ledsagare och med en explicit förväntan på tydliga upplösningar, synliga poänger och, i våra dagar, på en bred representation. Och det är krav vi inte ställer på vuxenlitteratur. Det har dock det goda med sig att det litterära samtalet om barnböcker sällan tystnar; det finns alltid något att bråka om.
LÄS MER:De här ungdomsböckerna är bäst i februari
Det är lätt, och förstås helt nödvändigt, att sätta fingret på rasism och exotifiering i barnböcker. Det måste upptäckas och belysas ur alla vinklar. Men det finns mer än så att problematisera bland de äldre författarskapen. Ta klassfrågan till exempel, som sällan står högt på agendan.
Ett verk som Martha Sandwall Bergströms serie om Kulla-Gulla är litteratur som på många sätt handlar om revolt mot förtrycket av fattiga, och som helhet inom forskningen fått upprättelse snarare än kritik under senare tider – men vill vi verkligen fortsätta läsa om hur de fattigaste av de fattiga, de halvsvältande dagsverkarna och torparna, skildras som ett enda lappat kollektiv, sävliga och trögtänkta, där de står med hängande armar och halvöppna munnar? De river sig i huvet och bligar dumt och är allmänt fåordiga.
Hellgren har helt rätt i att det är märkligt hur tyst det är om avarterna hos Lennart Hellsing, även om inte allt med rasistiska inslag finns att få tag i i dag. Själv vill jag, som inte är någon särskilt ivrig läsare av vare sig hans längre berättelser eller tramsrim, tro att det hänger ihop med att texterna, även frånsett rasismen, inte har åldrats särskilt väl.
Så då är alltså frågan – renovera eller inte renovera? Ibland är det kanske bara bäst att låta en del verk falla till ro av sig själva. Låt Hellsing vila i frid. Och läs gärna Kulla-Gulla men med blicken skärpt även för klasstereotyperna.
LÄS MER:Recension: ”Det hemliga riket” av Philip Pullman
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
