Antingen är man frisk, eller också är man sjuk. Eller? Det senaste dryga årets pandemierfarenhet ifrågasätter sådana enkla antaganden. Postcovid är redan på allas läppar, men vi tycks ha svårare att hitta ord och insatser för den helt normala och förväntade nedsatthet som följer av svåra infektioner.
Men fram till relativt nyligen användes begreppet ”konvalescens” regelbundet, både i vardagligt tal och inom sjukvården. Kanske kan pandemin utgöra en påminnelse om att det gränsland mellan sjuk och frisk vi i dag ofta fyller med aktiva insatser också kan vara en plats för tid, vila och tålamod.
Begreppet konvalescens kommer ur latinet och betyder i korthet ”att tillfriskna”. I äldre användning avsågs ofta perioden omedelbart efter en akut sjukdomsepisod eller operation; en lunginflammation eller en större bukoperation till exempel. Konvalescenten var ett vanligt motiv för konstnärer under 1800-talets sista decennier, då ofta med sjuka barn i centrum. Den finlandssvenska konstnären Helene Schjerfbecks målning ”Konvalescenten” torde vara väl känd för många, precis som Jenny Nyströms motiv med samma namn. Schjaerbecks målning avbildar konvalescensens centrala teman: ett blekt barn sitter i en korgstol, glansiga ögon och håret på ända, en pläd omkring den magra kroppen. I barnets händer en kvist med nyutsprungna blad. Livet är åter, det finns hopp, men det är skört och skirt och behöver tid.
Allvarliga sjukdomstillstånd leder ofta till en lång period av trötthet, nedsatt styrka och ork. Kroppen bryts ner och behöver tid för byggas upp igen. All läkning kan inte skyndas på.
LÄS MER:Matti var svårt sjuk i covid-19 – nu är han på turné
Tid är centralt för konvalescensen. Återhämtning och läkning tar den tid den tar. Före antibiotikans genombrott på 1940-talet var lång konvalescens inget märkligt, tvärtom. Infektioner som inte kan hävas med hjälp av läkemedel förstör celler och vävnader. Allvarliga sjukdomstillstånd leder ofta till en lång period av trötthet, nedsatt styrka och ork. Kroppen bryts ner och behöver tid för byggas upp igen. All läkning kan inte skyndas på.
Under 1900-talets första decennier blev konvalescens och konvalescenter en alltmer aktuell fråga för det svenska sjukvårdssystemet. Spanska sjukan, den stora pandemi som skördade fler liv än det samtidigt pågående världskriget, ledde till årslånga konvalescensperioder för vissa av de som överlevt. Privata konvalescenthem för betalande patienter blev vanligare. Skillnaden mot de redan tidigare populära kurorterna, hälsobrunnarna och vilohemmen var föga förvånande inte helt tydlig. Var går egentligen gränsen mellan vila, vård och omsorg?
1948 konstaterade Medicinalstyrelsens generaldirektör Axel Höjer att eftervården av patienter var svårt eftersatt i Sverige, och måste byggas ut. På sjukhusen var det då som nu ont om plats. Nya konvalescenthem byggdes och kontrakt upprättades med de privata. Nu blev konvalescens, och vid behov konvalescenthemsvistelse, en möjlighet för alla. Också den nyopererade arbetarhustrun kunde via remiss skickas hemifrån för att äta god och närande mat, vila, gå promenader och återfå sina krafter.
Spanska sjukan, den stora pandemi som skördade fler liv än det samtidigt pågående världskriget, ledde till årslånga konvalescensperioder för vissa av de som överlevt.
LÄS MER:Recension: ”Jord och gudar” av Maria Küchen
Idén om konvalescens handlade alltså inte bara om eftervård, utan byggde i lika hög grad på en medvetenhet om att hemmiljön var föga vilsam för många. Att komma bort ansågs läkande i sig. I bakgrunden går det att ana en tvetydig sida av 1950-talets rationalism. Genom att – för en stund – placera individen i en ny, välgörande miljö kunde samhället hjälpa den som saknade resurser att orka lite till. De vid samma tid förekommande ”husmorssemestrarna”, där utarbetade hemmafruar gratis kunde vila upp sig motiverades på ett liknande sätt.
Diagnoserna hos patienter på konvalescenthemmen talar ett tydligt språk: hjärt- och kärlsjukdomar och operationer var vanligast, men en betydande andel remitterades på grund av ”neuros”, det vill säga olika sorters lättare psykisk ohälsa. Det var inte ovanligt att patienter återvände år efter år. Konvalescenthemmen ska dock inte förväxlas med rena semesterhem. Ofta fanns strikta regler för måltidstider, klädsel och umgänge med övriga gäster (särskilt de av motsatt kön).
För läkarna var konvalescenthemmen en del i den vårdande och lindrande arsenalen, inte minst i de fall där patienten svarade dåligt på befintlig behandling. Eller annorlunda uttryckt: också i de fall där biomedicinen saknade alternativ hade läkaren något att erbjuda. I patientjournaler från 1950- och 60-talet är det inte ovanligt med noteringar om att patienter som utretts grundligt på sjukhus utan några objektiva fynd remitteras direkt för några veckors konvalescenthemsvistelse.
Slutet av konvalescensens historia består av flera sammanlänkade skeenden. Konvalescenthemmen avvecklades successivt under 1980-talet som en konsekvens av satsningen på primärvård och hemsjukvård. Patienternas behov skulle nu tillgodoses via vårdcentraler och i hemmet. Vissa av de behov som konvalescenthemmen hade tillgodosett försvann naturligtvis i processen: omsorgen, den lagade maten, den vackra miljön och de nya bekantskaperna gick om intet. Hemmets nya status spelade också in. Det var inte längre en självklar plats för (kvinnors) arbete, utan idealt en plats för avkoppling och familjesamvaro. Alltså kunde vila efter genomgången sjukdom förläggas hemma.
Patienten gick från att ses som en passiv mottagare av vård och omsorg, till att bli ett aktivt subjekt.
LÄS MER:Recension: ”Ursprung – Hur jorden formade oss” av Lewis Dartnell
I bakgrunden fanns också en mer genomgripande ideologisk omsvängning: patienten betraktades inte längre som ett vårdobjekt som kunde flyttas omkring i syfte att åstadkomma bot och lindring. I stället skulle vården finnas nära, och patienten själv vara delaktig i behandling och återhämtning. Inom medicinen kom nya rön som visade att fysisk aktivitet, tvärtom vad man tidigare tänkt sig, snabbade på läkningen efter operationer. Patienten gick från att ses som en passiv mottagare av vård och omsorg, till att bli ett aktivt subjekt.
Ur många perspektiv är den historiska utvecklingen positiv och önskvärd. Samtidigt premierar den en viss sorts patient, en viss sorts tillfrisknande och en viss sorts insatser. Den tycks också ha skymt vår blick för att vissa tillstånd varken kan eller bör mötas med aktivitet. Pandemierfarenheten synliggör värdet av konvalescens. Att vara trött, matt, sliten och nedsatt efter en svår eller långdragen infektion är normalt. Allt kan inte behandlas, men mycket går över med tid, vila och tålamod.
Maria Josephson är medicinhistoriker verksam vid Karolinska Institutet och Södertörns högskola
LÄS MER:Så blev Göteborg en metropol
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
