Häromdagen slutade mitt rättstavningsprogram att fungera och jag insåg hur dåligt jag fortfarande stavar. Bokstäverna ville liksom inte vara där de skulle. De kastade sig fram och tillbaka som berusade och upproriska anarkister. Utan mitt digitala stödredskap var jag hjälplöst förlorad.
Jag är dyslektiker och detta neuropsykiatriska funktionshinder – ja, det heter faktiskt så – har i många år satt mig i en ovanlig position: Jag är en skrivande person med en stor misstänksamhet mot det skrivna ordet. Framför allt mot föreställningen om skriften och själva skrivakten som en förutsättning för tänkande, insikt och kunskap.
I förra veckan drog en gammal och osedvanligt tjatig diskussion igång. Efter lite ny statistik om universitetsstudenters bristande skrivförmåga och en dokumentär från utbildningsradion om ungdomars skrivvanor började skriftspråkets apologeter att vifta, så som de brukar. Längst gick kanske Karin Olsson i Expressen när hon, under den tillspetsade rubriken ”Sverige kan inte bäras fram av halvanalfabeter” slog fast att den som inte kan skriva klart, inte heller kan tänka klart. Och Lisa Magnusson i Dagens Nyheter som skrev: ”Att kunna läsa och skriva är förutsättningen för att kunna förstå andra och själv göra sig förstådd, och för att tänka självständigt.”
Två påståenden som inte bara är elitistiska utan också, motsägelsefullt nog, dåligt genomtänkta – trots att Karin Olsson och Lisa Magnusson själva är skickliga skribenter och språkmänniskor.
Vi lever i ett samhälle och i en kultur som under så lång tid gynnat det skrivna ordet att vi börjat tro att skrift är bättre och verkligare än allt annat.
Jag har då och då hållit skrivarkurser för personer som har långt till det skrivna ordet: interner på fängelser, avhoppade gängmedlemmar, före detta missbrukare och personer med allvarliga psykiska besvär. Det har varit möten med personer som nästan alltid har lärt mig att fördomar mot människor som inte kan hålla ordentligt i en penna är just fördomar. Det har ofta varit människor med en utvecklad förmåga att berätta och reflektera – dock inte i någon akademisk bemärkelse. Allt tänkande ser nämligen inte ut som i ett seminarierum eller som på en kultursida. Språket, tänkandet och livet kan ta helt andra vägar. Den som orkar lyssna kommer också att höra.
Missförstå mig inte nu. Jag har inget emot utbildning eller språkkunskaper. Tvärtom. Jag är övertygad om att vi måste satsa mer, ja, till och med mycket mer, på skolan. Framför allt på den tidiga läs- och skrivinlärningen i lågstadiet. Men jag tror inte på ett samhälle som alltid premierar det skrivna ordet före det talade, och som ensidigt bygger på föreställningen om det officiella språkets företräde. Särskilt inte när det nästan alltid är grupper med inflytande som lyfter fram sin egen sociolekt på bekostnad av grupper utan makt.
Jag tror att det är så här. Vi lever i ett samhälle och i en kultur som under så lång tid gynnat det skrivna ordet att vi börjat tro att skrift är bättre och verkligare än allt annat; att det som står på ett papper är mer sant än det som bara sägs. Boken är vår kulturs främsta artefakt, en på många sätt underbar skapelse, men det är trots allt bara en skapelse.
Jag har skrivit flera romaner som nästan alla handlar om just detta; om män som förväxlat verkligheten med böckerna, om män som tror att det som står skrivet i heliga texter och vetenskapliga avhandlingar är verklighetens facit, som om det gick att skriva sig fram till sanningen.
Jag tror att boken och skriften är vår kulturs välsignelse och förbannelse. Tillsammans har de möjliggjort otroliga framsteg och gett oss fantastiska kulturyttringar, men de har också skapat en mentalitet som är farlig, en mentalitet som premierar ensamhet på bekostnad av gemenskap.
Jag älskar att skriva, men jag skulle aldrig få för mig att påstå att skrivandet är en förutsättning för vår förmåga att tänka.
När jag skriver om de här sakerna brukar jag nästan alltid tänka på Platon. Han skrev i skiftet mellan muntlig och skriftlig kultur, och i sina dialoger återkommer han då och då till den rädsla och oro han känner inför skriftspråket och dess verkningar: ”Att skriva förstör minnet. Den som skriver blir glömsk eftersom den som skriver förlitar sig på en yttre förmåga i brist på en inre förmåga.”
Jag vet inte om Platon har rätt, men jag vet att han påminner oss om något viktigt, att skriften är en uppfinning och att den, som alla uppfinningar, har sina begränsningar. I skriften finns inget utbyte, inget möte. Det skrivna är alltid inneslutet i sig självt – det är autistiskt, i ordets ursprungliga, grekiska betydelse.
Jag älskar att skriva, men jag skulle aldrig få för mig att påstå att skrivandet är en förutsättning för vår förmåga att tänka. Tvärtom. Det är i dialogen och mötet med andra människor som vi stärker vår förmåga att se och förstå vår omgivning, aldrig i ensamhet med pennan i hand.
Läs mer av Mattias Hagberg:
LÄS MER:Hoten mot Mumindalen synliggör existensen
LÄS MER:Martin Heidegger jämförde långtråkigheten med en dimma
LÄS MER:Hade de hånfulla varit fler hade jag gett upp för länge sen
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
