Det syns i blicken, det som krävs om krisen eller kriget kommer. Det vet Myndigheten för samhällsskydd och beredskap att berätta. Från affischer på spårvagnshållplatserna ser ett antal beslutsamma människor oss rakt i ögonen. Viljan att stå upp för varandra och Sverige finns där inne, vi har det i oss, i hjärtat, i ryggraden, förklarar MSB. Med sina ”mucka inte med mig”-uttryck talar de om att vår beredskap är god.
Kampanjen syftar naturligtvis inte till att skrämma främmande makter med vad vi har i oss, utan är statens budskap till oss om vad vi bör ha i oss.
Tanken på krig var länge mycket avlägsen i vårt land. Alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i händelse av krig, var den fras som under årtionden sammanfattade den officiella politiken, oavsett regering. Orden stärkte den fredliga svenska självbilden. Att verkligheten såg annorlunda ut visste de flesta, inte minst i vår omgivning. Under hösten kom boken ”Stridens psykologi – konsten att döda och överleva” ut, skriven av David Bergman, officer, psykolog och utbildare av svenska militärer. Det är en bok för en ny tid, en tid då svensk politik kan beskrivas som alliansbunden i fred syftande till ömsesidigt stöd i krig.
Vi blev snabbt förda till en kapten som med illa återhållet förakt gav oss alternativen att lyda order eller åka hem.
När jag ser MSB-kampanjen och läser boken kommer ett minne till mig från när jag som ofattbart ung kallades in för att lära mig vapnens bruk. Jag var milt sagt skeptisk till det militära men tyckte att det fanns en poäng att vara där, både för att förstå och ifrågasätta. Jag hade nyss läst Stanley Milgrams omtalade ”Lydnad och auktoritet”, om ett experiment där försökspersoner drevs till att ge fingerade ”dödliga” elstötar när försöksledaren sa till dem, något som hade stärkt min inställning att inte göra saker bara för att jag fick order. Redan vid första fältskjutningen ställdes det på sin spets. Killen bredvid vägrade att skjuta skarpt mot människofigurer och jag anmälde samma uppfattning. Vi blev snabbt förda till en kapten som med illa återhållet förakt gav oss alternativen att lyda order eller åka hem. Efter lite tjafs åkte min kompis hem medan jag lommade tillbaka till skyttevärnet.
Vad jag då inte visste var att denna övning var en helt central del i modern militärträning. Under hundratals år hade det låga antalet träffar på slagfälten nämligen förbryllat befälet. Först efter andra världskriget började forskare undersöka orsaken och kom till en skakande insikt: soldaterna hade medvetet undvikit att döda. Bara ett fåtal hade avlossat sina gevär mot fienden, resten hade låtsas skjuta, sett till att syssla med annat eller medvetet missat. Liksom nästan alla andra ville soldaterna helt enkelt inte döda. Den militära lösningen blev modern psykologi, genom allt mer realistiska övningar nöttes det önskade beteendet in och första steget just var att byta ut de gamla pricktavlorna mot mänskliga gestalter. Det gav resultat, där bara 20 procent skjutit för att döda i andra världskriget steg siffran i Vietnam till 95 procent. Allt detta finns väl beskrivet i boken ”On killing” av Dave Grossman, som liksom Bergman är psykolog och officer.
Men att få dem som bär vapen att döda är bara halva jobbet, det stora hindret för moderna krig är befolkningen. Jublet som följde truppernas stolta uppmarsch i augusti 1914 tystades snabbt av det industrialiserade krigets fasor, plågsamt realistiskt beskrivet av Erich Maria Remarques i ”På västfronten intet nytt”. Aldrig mera krig löd det folkliga svaret – för en tid. När en skrämd och revanschlysten borgerlighet ett drygt decennium senare förde Hitler till makten blev kriget åter en hjältesaga och Remarques bok var en av de första att kastas på de nazistiska bålen.
Först efter andra världskriget började forskare undersöka orsaken och kom till en skakande insikt: soldaterna hade medvetet undvikit att döda.
Det folkliga krigsmotståndet överlevde dock och inte ens de mest aggressiva eller militaristiska regimer har velat framstå som ansvariga för krigen. Även om en del av mina handdukar i lumpen fortfarande var märkta Krigsmakten har Sverige, liksom alla andra länder, bytt ordet ”krig” mot ”försvar” i alla officiella sammanhang. Till och med den nazistregim som så länge förhärligat våldet, både i ord och handling, kände sig tvungen att iscensätta ett antal klumpigt fejkade polska ”angrepp” innan den utlöste världskriget för att ”försvara” sig. Hitlers mångordiga tal som motiverade angreppet på Sovjet och förklarade krig mot USA är en enda lång argumentation för att det handlar om självförsvar. Inte olikt dagens ryska statsledning vars nationalistiska propaganda i åratal hamrat in budskapet om hotet från det ”nazistiska” Ukraina och att den ”militära specialoperationen” därför var ett nödvändigt försvar. Eller, för den delen, när den politiska och militära eliten i USA medvetet ljög om hotet från Saddams påhittade massförstörelsevapen för att också de, i rent självförsvar, var tvungna att invadera Irak.
Vår egen regering följer samma tradition när nu Tobias Billström upprepar Erdoğans rättfärdigande av Turkiets anfall på PYD/YPG i Syrien med orden ” alla stater har ju rätt att försvara sig.” Det är nämligen alltid de andra som bedriver krig, vi bara försvarar oss, även om försvaret av olika skäl måste bedrivas på andra sidan gränsen.
Att en bok som ”Stridens psykologi” kommer ut nu är ingen slump. Det är en lärobok för officersutbildning och används redan som sådan. Men den är även skriven för befolkningen i stort som, med Bergmans ord (SvD 31/7), är ”fredsskadad”. Han tycker att det är viktigt att tala klarspråk och ger inte mycket för de politiker och skrivbordsofficerare som gärna vill prata försvarspolitik men helst blundar för krigets söliga hantverk: att döda människor och den träning det kräver.
Bergman är alls ingen krigshetsare, även om hans spänningsromaner i militär och politisk miljö är nog så blodiga och heroiserande ser han fortfarande Sveriges militär, hemma och utomlands, som en fredskraft (eller ”fredsbevarande och fredsframtvingande” som det numera heter.) Hans bok är mer ett symptom, en del av en långsiktig förändring av Sverige. Som en av grundarna av det första svenska psyopsförbandet, alltså en enhet för psykologisk krigföring, vet han vad han sysslar med. Psykologiska operationer bedrivs lika mycket gentemot den egna befolkningen som mot fienden. På spårvagnshållplatserna har vi vant oss vid reklam för militären eller uppmaningar om att bunkra för kriser. Veterandagar firas och medaljer för sårade i strid delas ut som en del i processen att lära oss ”fredsskadade” svenskar att om inte omfamna kriget, så åtminstone vänja oss vid tanken.
Det är nämligen alltid de andra som bedriver krig, vi bara försvarar oss, även om försvaret av olika skäl måste bedrivas på andra sidan gränsen.
Inte så att det finns någon ond plan, världen styrs inte av konspirationer och bara till viss del av genomtänkt manipulation. Snarare är det tvärtom de ogenomtänkta besluten som är problemet, valen som görs för att det inte längre verkar finnas några valmöjligheter. När vi väl står där, med granatsplitter vinande runt öronen, finns sällan tid eller möjlighet till eftertanke och få alternativ till att skjuta tillbaka.
Det brukar sägas att krigets första offer är sanningen, men i de flesta fall har sanningen fått ta rejält med stryk innan första skottet fallit. Demonisering och avförmänskligande av ”de onda andra” och förvandling av dem till ”fiender” är en av propagandans huvuduppgifter, både för att förmå den enskilde soldaten att döda medmänniskor och för att få opinionsstöd för kriget.
Det är därför inget högt betyg på kritiskt tänkande att de politiska reaktionerna på den ryska invasionen av Ukraina kom lika reflexmässigt som en skyttesoldat som tränats att avlossa sin automatkarbin: historiskt höjda militäranslag, NATO-anslutning och inskränkningen i grundlagens yttrande- och tryckfrihet genom den nya lagen om ”utlandsspioneri”.
Är då krigen oundvikliga och är verkligen det enda vi kan göra att rusta upp militärt och börja se på världen som soldater? Jag tror inte det. Tanken att vi, vanligt, obeväpnat folk, skulle kunna göra något för att hindra krigen är kanske avlägsen men just i tider som våra, när de internationella spänningarna växer i kapp med militärbudgetarna, är det vad som behövs. Att vi vägrar reducera medmänniskor till fiender utan i stället bygger kontakter direkt från folk till folk. Att vi gör vad vi kan för att ömsesidigt och gränslöst stoppa rustningsspiraler, nationalism och krigsretorik. Sådant kommer inga statliga psyopskampanjer eller militära handböcker att lära oss. Desto viktigare att vi försöker själva – innan kriget kommer.
Läs mer i GP kultur:
LÄS MER:Slutdaltat med naturen – fritt fram för industrin
LÄS MER:Klimatet borde vara den största valfrågan, inte bensinpriset
LÄS MER:Hög kriminalitet och strikta abortlagar hänger ihop
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
