“Principen är självklar, varje människa ska behandlas som en självständig individ”, sa Olof Palme i ett tal när den sortens jämställdhetsideal fortfarande var ganska nya. Det ska inte spela någon roll vem som är släkt med vem, vem som känner vilka. Svågerpolitik är inte naturlig familjelojalitet, utan olaglig korruption.
Nu är det så nästan alla i Sverige tycker, att det ska vara prestation och huvud som avgör, inte efternamn och medfödda kontakter. Att ta sig fram på egna meriter, heter det, allt annat är ju bara pinsamt. Det är det som sätter Sverige allra längst ut på den globala värderingsskalan, att extremindividualismen blivit ideologin som står över alla andra.
Ändå kittlar det ju, det där med familjer. Att träffa folks mammor är det intressantaste jag vet, föräldrarnas tal är min favoritgrej med bröllop och jag kan inte se en film utan att kolla upp vilka skådisarna varit gifta med, om deras barn hunnit skaffa instagramkonton än och vilka svärmödrar och exmän som kretsar i omlopp. Jag kan inte hjälpa det, jag föreställer mig deras julfiranden, vem i släkten som bestämmer egentligen och vem som bara blir full.
Jag är också besatt av min egen barndom, min egen släkt. Jag ringer mina systrar och frågar om detaljerna i minnen, hur dog den där kaninen egentligen, vem var deprimerad och vem var disputerad, är vi sextondelssamer eller inte. För att inte tala om hur jag håller på med mina egna barn.
Kanske är framgångsfaktorn just pålitligheten, att relationen mellan barn och föräldrar är en av få institutioner som finns kvar.
GP:s Sanna Samuelsson är sur över att även kulturvärlden har en liknande dynamik, där publiken är så oerhört intresserad av dynastier, uppväxtskildringar och arvsanlag. Och ja, det gäller inte bara Wahlgrens och skvallerpress, det är som att all familjerelaterad information fäster lättare i hjärnan. Jag är inte är säker på att jag kommit ihåg Martina Montelius namn om det inte vore för hennes mamma, och när jag ser henne på bild med en cigg i handen och utsläppt hår så undrar jag om hon hade rökt ifall Kristina Lugn varit tobaksfri.
Jag tycker såklart Ingmar Bergmans familjedraman är det svenska nittonhundratalets bästa, allt ryms i dem. Jag har inga problem att förstå hur familjeföretag kan stå sig i konkurrensen mot mer flexibla företag, där allt inte hänger på genutvecklingen hos några få avkommor. För till skillnad från genlotteriets enskilda vinnare, de högpresterande och self-made Meghan Markle-individerna som tror att de med rationella argument kan prega in veganism och woke-ideal i det brittiska kungahuset, så är släktband magiska. Men det gäller inte bara gamla ätter, även i väldigt samtida och kommersiella sammanhang verkar man vinna på att använda sig av det lilla livet.
Och då menar jag inte kärleksrelationerna eller kompisarna, de som individualismen brukar sätta främst. I familjen Kardashian byter man älskare som underkläder medan de vertikala familjebanden prioriteras. Kanske är framgångsfaktorn just pålitligheten, att relationen mellan barn och föräldrar är en av få institutioner som finns kvar.
För barndomen och föräldraskapet är alltjämt där känslotrådarna har sina starkaste fästen.
När jag läst om barnuppfostran står det att för att bli bra på något så måste motivationen komma inifrån. Varken morot och piska hjälper egentligen, det måste vara affektivt drivet. Vad är då bättre än att vilja krossa sin bror, bräcka sin pappa, göra sina barn stolta. För barndomen och föräldraskapet är alltjämt där känslotrådarna har sina starkaste fästen.
Trots sina ideal och sina tio år som statsminister sågs Palme alltid i relation till sin privilegierade kändissläkt. Nu har vi en socialdemokratisk partiledare som varken har föräldrar eller egna barn, inga tydliga begär eller uttalad tro. För mig är han obegriplig.
Läs mer av Anna Björklund:
LÄS MER:Var går gränsen då ett foster blir en människa?
LÄS MER:Metoo-revolutionen kom av sig – men bilan föll
LÄS MER:Pandemin har gjort oss till skärmmissbrukare
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
