”Varför skriver kvinnor så mycket om sex?” Är den något missvisande rubriken som satts på en spaning som Aftonbladets litteraturredaktör Sven Anders Johansson gjort om att heterosexuella BDSM-skildringar blivit vanliga bland yngre kvinnliga författare (10/2). Spaningen är inte ny, exempelvis skrev undertecknad i GP om detta för tre år sedan som en slags feministisk pessimism (8/6/18). Dessutom är det nu ett rätt beprövat knep för att skapa emotionell intensitet i litteratur.
Men jag kommer att tänka på hur den norske estetikprofessorn Eirik Vassenden i tidskriften Vagant nyligen skrev om ”Den romantiske kritiker i følsomhetens tid” (27/1). Kort sagt om kritikens auktoritetsproblem när en ny känslostyrd offentlighet och större vikt på hur böcker känns för läsaren gör litteraturkritiken till en ovälkommen gäst. Jag tror han är något på spåret när han skriver: ”För har inte litteraturen under det senaste decenniet gjort en tillbakavändning till inte bara autenticitetssökande, men också en autenticitetsgaranterande litteratur (…) där författarens sårbarhet följaktligen blir en del av samtalet” (min översättning).
Om du säger ”Riktigt så enkelt är det faktiskt inte”, och använder ord som ”gråzon,” ”komplexitet” och ”ambivalens” framstår du genast som en intellektuell gigant.
LÄS MER:Hyllad norsk roman om övergrepp stoppas
Sårbarhet blir ett mått på kvalitet när litteraturens uppgift är att få oss att känna. Men ambivalens är också viktigt här, eftersom det har blivit en synonym för sanning och autenticitet i vår tid av tvärsäkra uttalanden. Om du säger ”Riktigt så enkelt är det faktiskt inte”, och använder ord som ”gråzon,” ”komplexitet” och ”ambivalens” framstår du genast som en intellektuell gigant. Här har de kvinnliga skildringarna av BDSM och begär i litteraturen delvis en förklaring. Riktigt så enkelt är det faktiskt inte, det där med sexuella begär. Och så är det ju.
Men vems ambivalens står vi då ut med? Ett intressant exempel kommer från just Norge, där författaren Per Marius Weidner-Olsen förra året först hyllades för sin debutroman ”Jeg hadde en oppvekst nesten som min egen”, för sin ambivalenta och autentiska skildring av sex och övergrepp. Men författaren blev sedan sparkad från förlaget när det visade sig att han själv tidigare blivit dömd för sexuella övergrepp. Det blev helt enkelt för ambivalent för den norska offentligheten.
Detta är den mentala bomben som håller på att brisera i vår sexuella föreställningsvärld, och den kommer troligtvis skildras allt mer i litteraturen
När det gäller just skildringar av sex och övergrepp är perspektivet viktigt. Vem är det som berättar? Om vi delar upp verkligheten i den förenklande och främst heterosexuella förklaringsmodellen offer och förövare är det naturligt att ambivalensen och de motstridiga känslorna hos offren känns intressant, medan samma sak hos förövarna känns störande. Ja, skrämmande, för är det något som är mer obehagligt än människor som begår våldsamma handlingar mot andra, så är det de som gör det utan att förstå det själva. Det kan ju innefatta vem som helst. Dig och mig.
Detta är den mentala bomben som håller på att brisera i vår sexuella föreställningsvärld, och den kommer troligtvis skildras allt mer i litteraturen. Perspektiv som stör och skaver är som bekant perfekt litterärt stoff eftersom det engagerar oss. Vi ser det i den queera litteraturen sedan länge. Jag tror inte att Sven Anders Johansson behöver oroa sig för de manliga heterosexuella författarnas berättelser om övergrepp ska försvinna. Men frågan är om vi orkar läsa, för många av de böckerna kommer vara riktigt svår läsning.
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
