I kväll visas kanadensiska C.R.A.Z.Y på Hagabion, en film om en pojkes uppväxt i Quebec, en pojke "inte som alla andra".
I C.R.A.Z.Y spelar Footprints en viktig roll, liksom den gjort för miljoner ensamma, olyckliga eller sökande människor. Dikten finns överallt på internet där det dryftas kärlek, religion, sjukdom, sorg eller död.
- I Sverige har den använts oerhört mycket inom kyrkan i minst 20 år, på vart och vartannat konfirmandläger och i samtal med människor i sorg eller utsatthet. Ett grunddokument som nästan alltid tas fram, säger Mikael Hansson, redaktör för Bibelsajten på internet.
- Det finns en väldig tröst i den här berättelsen. Den har en enkel ton, strukturen är rak och gripande - det är nog det som slår an så starkt.
För den som inte tror på Gud kan "fotspåren" lika gärna handla om längtan efter kärlek eller vänskap - mellan kompisar, makar eller barn och föräldrar. En relation så fulländad att man aldrig nånsin behöver tvivla: "Du kan alltid lita på mig. Om du faller, så bär jag dig!"
- Visst, det är ju helt upp till läsaren. Det grundläggande är att det finns någon - eller något - som gör att jag inte är ensam, säger Mikael Hansson.
Han har många gånger fått frågan var i Bibeln "fotspåren" finns. Svaret är att de inte finns där alls. Någon har skrivit om dem i modern tid, frågan är vem.
Oftast står det fortfarande "Okänd författare" under dikten, men sedan länge utkämpar tre kvinnor i USA och Kanada en strid om upphovsrätten. Alla tre har lyckats registrera copyright, eftersom deras versioner skiljer sig lite åt. Och nu står slaget om miljontals dollar i intäkter från försäljning av footprintsprylar - allt från T-tröjor och förkläden till smycken och solskärmar.
Mary Stevenson från Philadelphia, USA, ska ha skrivit berättelsen redan 1936. Hon var då 14 år, showdansös och ett offer för incest. Utlåst från sitt hem en vinternatt såg hon en katts fotspår i snön, drömde sig till en varm strand och skrev dikten. Mary Stevenson dog 1999, men hennes son för kampen vidare - sedan han i en sex år lång juridisk strid om licensrättigheterna utmanövrerat en väninna till mamman.
Margaret Fishback Powers, lärare och pastor från Kanada, hävdar att hon skrev Fotspår 1964, efter en promenad med sin blivande make på en sjöstrand utanför Ontario. Hon har gett ut flera böcker med dikten och historien bakom den, liksom mängder av vykort, smycken, klockor och kalendrar.
Carolyn Carty från New Jersey, USA, kom in i striden 2003. Först då säger hon sig ha märkt att andra tjänade pengar på hennes dikt. Hon hävdar att hon skrev den 1963, då hon var sex år (!) i sorg över sin döde farfar och inspirerad av John F Kennedy, som mördades det året.
Vem ska man tro på?
- Omöjligt att säga. Den där striden är ett skrattretande kapitel, men sånt är ju det mänskliga livet, suckar Mikael Hansson.
Och kanske utvidgas fajten. En amerikansk soldat från andra världskriget hävdar att han skrev dikten efter invasionen av Normandie i juni 1944. Och när förlaget Harper Collins publicerade en av Margaret Fishback Powers böcker, fick de mer än 50 brev från personer som hävdade att dikten var deras verk ...
Att litteratur som blir stora succéer kopieras är inget nytt.
- I det som kallades centodiktning kunde man till och med klippa ihop snuttar eller fraser från tidigare verk till en "mosaikdikt", berättar Mats Malm, professor i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet.
- Att använda litterära texter på vykort, T-shirts och annat har ju också förekommit länge, men problemet med rättigheter har blivit mycket tydligare nu när det är så enkelt att "klippa och klistra" på internet.
Mats Malm påminner om hur Dan Brown stämdes på miljonbelopp av två författare som hävdade att megasuccén Da Vinci-koden var ett plagiat på deras 20 år gamla vetenskapliga verk. Men de förlorade i en domstol i London.
- Om de hade vunnit hade det skapat helt nya villkor för litteraturen; att författare blir tvungna att betala för att ta till sig tankar från populärvetenskapliga verk. Men jag tror att vi får se mer såna försök i framtiden, säger Mats Malm.
- I internets barndom hette det ju att "information wants to be free". Det vi ser nu är kanske en reaktion på det, marknadsintressena börjar sent om sider hinna ifatt och försöker ta in pengar på allt möjligt.
I Sverige går det mer ordnat och sansat till. Mats Malm är föreståndare för Litteraturbanken, en webbplats för svensk skönlitteratur, gratis att använda för forskare, studenter och andra intresserade. Här har tidigare inte funnits avtal om skyddade verk, vilket lett till att Litteraturbanken mest innehållit äldre klassiker, där upphovsrätten gått ut.
Men för ett par veckor sedan tecknades ett ramavtal med organisationen ALIS (Administration av Litterära Rättigheter) som innebär att Litteraturbanken ska betala cirka 10 000 kronor per verk det första året, sedan trappas ersättningen ner.
- Vi ska inte bara ha äldre litteratur, utan moderna klassiker också. Vi har några redan och fler ska det bli, lovar Mats Malm.
