Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Matbud på cykel. När Anders Teglund jobbade som det under ett år fick han höra ”Svenskarna måste få veta. We have no voice”.  Bild: Magnus Andersson/TT
Matbud på cykel. När Anders Teglund jobbade som det under ett år fick han höra ”Svenskarna måste få veta. We have no voice”. Bild: Magnus Andersson/TT

Anders Teglund: Vem ska tala för den mest utsatte gigarbetaren?

Författaren Anders Teglund uppmanar Lars Henriksson att läsa hans bok ”Cykelbudet” och inte bara använda den som exempel.
Då hade han förstått att få gigarbetare vågar tala ut själva: ”De sa: det är du som måste prata, det är dig man kommer att lyssna på, vi är alldeles för utsatta”.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

LÄS MER: Varför infiltrerar journalisterna bara arbetarklassen?

I GP (23/9) möttes läsaren av ett uppslag med texten “Varför infiltrerar journalisterna bara arbetarklassen?”. Det är bildsatt med ett Foodorabud och min nyligen utgivna bok ”Cykelbudet” står som entydigt exempel i resonemanget. Lars Henriksson verkar irriterad på journalister och “de som nu skildrar gigjobb”. Det är ingen recension men associationsbanan är tydlig och min bok står i centrum.

För Lars Henriksson – och andra som inte har läst min bok – vill jag bara förtydliga att ingången är en annan än vad artikeln, med dess rubrik, ger sken av. Jag är inte journalist. Jag är mångårig kulturarbetare och försörjer mig som frilansare, förläggare och gigare inom kultursektorn. Kollapsen i kulturbranschen i fjol löper som ett sidospår genom hela boken. När bokningskalendern tömdes fick jag panik. Men medan min gigsektor gick på knäna växte en annan och idén att jämföra dem kom att bli min livboj genom pandemin.

Vad gäller klassbakgrund så märkte jag att de flesta bud är högutbildade, precis som jag, men med den stora skillnaden att många har en annan hudfärg och få pratar svenska. Vad detta får för konsekvenser kan man säga mycket om.

Henriksson skriver att det är lätt missa det motstånd som växer fram bland gigekonomins arbetare, och exemplifierar med strejken i Oslo och kollektivavtalet i Sverige. Jag var med. Dessa processer upptar flera hundra sidor i boken.

De sa: ”det är du som måste prata, det är dig man kommer att lyssna på, vi är alldeles för utsatta”.

Henriksson tar upp det problematiska med att gå in i andra yrken för att skildra dem. Även detta finns i boken, och låt mig därför bemöta hans argument. I mitt fall så var det – förutom att jag hade en idé som skulle ge mig sysselsättning i pandemin – flera bud som uppmanade mig. De sa: ”det är du som måste prata, det är dig man kommer att lyssna på, vi är alldeles för utsatta”. En kväll utanför Max Ullevi mötte jag en kommunikationsvetare från Bangladesh som sa: ”Svenskarna måste få veta. We have no voice”.

Alla bud som tar till orda riskerar sin anställning och flera har blivit av med jobbet. Under senaste året har flera arbetare synts i media, men endast de som har en annan försörjning har vågat gå ut med sitt riktiga namn. Så vem ska tala för den mest utsatte gigarbetaren?

Tänk om Henriksson hade läst boken innan han skrev texten! Då hade han istället kunnat skriva om sakfrågorna: arbetsvillkor, strukturell rasism och de utländska budens utsatthet. Nu blev det inte så. Vem gynnas av det?

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.