Arta pillar oavbrutet på nagelbanden och ser sig oroligt omkring. De senaste månaderna har varit tuffa. För en tid sedan bröt han samman och hamnade på psyket. Sedan dess äter han psykofarmaka.
– Jag är rädd, säger han. Jag mår inte bra. Jag är orolig för att polisen ska hitta oss och skicka tillbaka oss till Albanien.
Vi sitter på ett fik i nordöstra Göteborg; Arta, hans fru, tre av deras fyra barn och jag. Äldsta sonen är elva år och han hjälper sin pappa att hitta de rätta orden på svenska.
– Vi vill bara må bra. Vi vill slippa stressen och rädslan. Vi vill leva här och jobba och göra rätt för oss.
I fyra år har Arta och hans familj bott i Göteborg. De första två åren som asylsökande. Sedan, efter avslaget från migrationsverket, som gömda. I Albanien riskerar Arta att bli dödad för ett mord hans bror begått.
– Vi kan aldrig återvända hem. Jag hade inget med min brors brott att göra. Ändå vill de hämnas på mig.
Arta ler. Trots allt ler han.
– Vi ska stanna här i Sverige. Om två år ska vi söka asyl igen. Det är vår enda möjlighet. Sen ska vi jobba. Jag är grävmaskinist och barnen vill bli ingenjörer. De går i skolan här i Göteborg och är mycket duktiga.
Arta och hans familj lever i en märklig gråzon. Enligt utlänningslagen har de ingen rätt att vara här. Skulle polisen hitta dem blir de omedelbart utvisade. Samtidigt går barnen i skolan och familjen har flera gånger fått hjälp av den svenska sjukvården, bland annat på grund av Artas depression. De är medborgare och icke-medborgare på en och samma gång. Välkomna och inte välkomna.
Debatten om papperslösa har pågått i många år. En del vill att polisen och andra myndigheter ska gå hårdare fram och se till att alla som saknar uppehållstillstånd ska ut. Andra vill att staten ska lämna amnesti. Utvisning kontra svenskt medborgarskap. Men, medan jag lyssnar på Arta tänker jag att det är helt fel diskussion; att det är en gammal konflikt som inte längre har giltighet.
Medborgarskapet är inte längre den fasta och tydliga institution som det en gång var. Det går inte längre att säga: du hör hit, men det gör inte du. Situationen för Arta och hans familj visar i blixtbelysning hur luddigt begreppet har blivit. Familjen befinner sig, som tusentals andra papperslösa, i en zon där de både har och inte har rättigheter.
Vi lever i en tid av dramatiska förändringar. Nationalstaten håller på att vittra sönder. Och med den alla våra invanda föreställningar om rättigheter och skyldigheter, om tillhörighet. Gamla föreställningar om innanför och utanför finns helt enkelt inte längre.
Det traditionella medborgarskapet, knutet till en stat och ett territorium, utmanas just nu på flera nivåer. Tre aktuella exempel är EU:s unionsmedborgarskap, rätten till dubbla medborgarskap och papperslösas rättigheter. Men framför allt är medborgarskapet i upplösning som en följd av nya transnationella moraliska anspråk. Mot medborgarskapet står människan, som just människa.
Det är en konflikt som spelas upp längs våra gränser, men kanske framför allt i våra städer. Det är i staden som människor möts. Det är i staden samtidens stora konflikter blir tydliga. Det är i staden som de globala flödena av kapital och människor strålar samman. Det är i staden det traditionella medborgarskapet förlorar sin giltighet.
Arta och hans familj sätter därmed fokus på några av samtidens mest akuta frågor: Vem har rätt till staden? Vilka kroppar får ta plats? Vilka kroppar räknas? Och vilka räknas inte?
Eller annorlunda uttryckt: Vem är egentligen göteborgare?
I Göteborg har stadens politiker valt att betona mänskliga rättigheter som ett absolut värde i kommunens arbete. I den senaste budgeten står det att alla människor har samma rättigheter och lika värde och att staden fullt ut ska sträva efter att omsätta FN:s förklaring om mänskliga rättigheter … i praktisk handling för alla invånare. Det är en anspråksfull målsättning som i några få ord naglar fast hela problematiken med nationellt medborgarskap i en tid av globalisering och rörlighet.
Genom att lyfta in mänskliga rättigheter blir det omöjligt för kommunen att bortse från till exempel Arta och hans familj. I någon bemärkelse har Göteborgs stad därmed gjort ett val. Politikerna har satt mänskliga rättigheter mot det nationella medborgarskapet. De har sagt att gränser inte längre existerar, bara människor. Det är vackert och vågat, även om jag inte är helt säker på att stadens politiska majoritet fullt ut insett vad de gjort.
Därmed står vi inför en av samtidens mest akuta samhällsfilosofiska frågor: Hur ser ett medborgarskap ut i en situation där gränser och nationer inte längre har samma betydelse som tidigare?
Detta är frågor som bränner hos några av de senaste årens mest intressanta samhällskritiker, som filosofen Seyla Benhabib, sociologen Saskia Sassen och statsvetaren David Held. I deras tänkande handlar det om att skrota eller omtolka en rad gamla begrepp, och om att våga tänka nytt och radikalt. Seyla Benhabib uttrycker det vackert: Vi är likt resande som orienterar oss i främmande terräng med hjälp av gamla kartor, som ritats i en annan tid och utifrån helt andra behov. Eller med Saskia Sassens ord: Förr eller senare måste vi fråga oss vad termen invandrare egentligen betyder. Människor i rörelse är en allt vanligare företeelse, särskilt i städerna.
Det är lätt att peka på förändringen. Det är lätt att visa att en rad gamla begrepp – som medborgarskap, nation, invandrare – håller på att tappa sin betydelse. Det är svårare att hitta de nya sätten att prata om världen. Seyla Benhabib föreslår att vi ska tala om medborgarskap i termer av något vi gör inte något vi är. Och Göteborgssociologen Helena Holgersson pratar om vardagliga medborgarskapspraktiker i sin högaktuella avhandling Icke-medborgarskapets urbana geografi. Det vill säga, den som lever och verkar i en stad hör också till staden, oavsett härkomst. Den som finns i Göteborg, likt Arta och hans familj, är alltså göteborgare.
Nationen var ett försök att nagla fast människor vid ett territorium. För nationalstaten var landmassan det viktiga. Men en stad är något annat. Den är, med ett vetenskapligt ord, ett flödesrum.
Göteborg är en del av Sveriges territorium, men framför allt är staden en nod i ett internationellt flöde av kapital, gods och människor. Kanske behöver vi ett medborgarskap som tar sikte på just denna rörlighet – på flödet – och inte på den fasta marken. Människor har fötter, inte rötter. Där man är för tillfället, där hör man också hemma.
Allt detta kan låta som dimmiga utopier, men faktum är att föreställningen om ett rörligt medborgarskap inte är ny. För trettio år sedan pågick en framsynt debatt i Sverige om något som på den tiden kallades bosättningsprincipen. Tanken var och är enkel: den som bor i Sverige ska betraktas som svensk och ha samma rättigheter som alla andra oavsett legal status. Det var en spännande och frigörande debatt som bland annat ledde fram till att invandrare med uppehållstillstånd fick rätt att rösta i kommun och landsting. Det är en diskussion som vi nu måste återknyta till, men ur stadens perspektiv.
Vi kan inte låtsas att världen ser ut som den gjorde för bara några decennier sedan, slog FN:s rapportör för migranters rättigheter François Crépeau, nyligen fast. Han menar att flera av Europas politiker lurar sina väljare när de säger att gränser kan stängas.
– Globaliseringen är en kraft som inte går att stoppa. Migranterna kommer att komma oavsett vilka åtgärder som sätts in – även de som saknar flyktingskäl.
Eller, för att tala med Seyla Benhabib: Vi kan inte fortsätta att försöka orientera oss med gamla kartor.
Och vi kan inte låta människor som Arta, hans fru och barn leva i limbo.
Precis innan jag lämnar dem på fiket säger den äldsta sonen, han som tolkat åt sina föräldrar:
– Jag vill studera. Jag vill läsa fysik och matematik. Jag är duktig i skolan. Tror du att jag kan få göra det.
Jag svarade att jag hoppas det, att världen snart är redo för att erkänna även hans existens.
Fotnot: Arta heter egentligen något annat.
Vem är egentligen Göteborgare? I dag blir medborgarskapet allt svårare att fånga. Eu-migranter, papperslösa, nysvenskar … Är inte alla göteborgare på ett eller annat sätt? Det är kanske dags att luckra upp vår gamla syn på medborgarskapet och ersätta med något nytt – att man automatiskt är medborgare där man bor och verkar. Läs nästa avsnitt på ämnet på fredag.
Mattias Hagberg är kulturskribent och författare och medverkar regelbundet på GP:s kultursidor. Recenserade senast Roxane Gays Bad feminist.
