LÄS MER:Smutsa inte ner spelglädjen med uppfostran
Om man går genom Vasastan en lördagsnatt är stadsdelens förändring ofattbar.
För tjugo år sedan var det här utan tvekan den hippaste stadsdelen i Göteborg. Trendiga klädaffärer och ikoniska caféer blandades med nattklubbar, konstgallerier och skivbutiker till en sjudande blandning där hela kulturgöteborg ville ses – och synas. Från gayklubben Bacchus på Bellmansgatan till Kåren vid Vasaparken, via kulturinstitutioner som Café Java och krogen Klara samlades människor från hela staden för att prova spännande maträtter, höra ny musik och tävla om att ligga i framkant. Idag känns ett besök i Vasastaden som en resa till ett utdöende centrum i en svensk småstad.
Är det skenande lokalkostnader, näthandeln eller bostadsrättsinnehavare med krav på absolut tysthet efter 22 som har gjort en av stans vackraste och mest centrala stadsdelar till ett genomfartsområde?
Folktomma ställen på rad som skyltar med riktigt billig stor stark. Snus och proteinpulver till grossistpris. Nagelsalonger som bara tar kontanter och swish. Tillsammans utgör de en stadsdel som för många göteborgare mest fungerar som ett nödvändigt ont mellan Linné och innerstan. Visst finns det enstaka extremt ambitiösa krogar där, men de utgör undantag i ett område som på bara två årtionden har genomgått en slags omvänd gentrifiering av sina restauranger och butiker. Medan det peppas för fullt för kulturlivet på Ringön, kvartersfestivaler i Majorna och utvecklingen av Magasinsgatan bryr sig ingen om hur den vackra Vasastan sakta utarmas till ett själlöst bostadsområde. Och förändringen har skett så sakta att den i princip gått oss förbi.
En gång i tiden skrevs det metervis med låtar, de flesta av Håkan Hellström, om kärlekspar i Vasaparken, Jazzhusets trix och kicks och att Vasastan är som Chinatown. Idag finns det ingen som sjunger om stadsdelen längre. Vad skulle ens en sådan låt handla om? Det är ju stört omöjligt att romantisera gymmens löpband, torra paninis och lokaler som ständigt överlåtes.
Vissa förändringar i Kulturgöteborg är omedelbara och påtagliga: Festivaler startas, anrika klubbar bommar igen och arenor rivs av en specifik anledning på ett givet datum. Protester följer, frågor debatteras, beslut fattas. Men annat, som exempelvis en stadsdels kulturella utarmning, är mycket svårare att greppa. Är det skenande lokalkostnader, näthandeln eller bostadsrättsinnehavare med krav på absolut tysthet efter 22 som har gjort en av stans vackraste och mest centrala stadsdelar till ett genomfartsområde?
Kommer den nya Hagastationen åter göra att de bortglömda gatorna lever upp?
Eller är det kanske så att stadsdelen än idag är före sin tid och att utvecklingen längs Vasagatan är den vi kan förvänta oss inom tio år i Majorna, Kville och Linné? Det enda man med säkerhet kan säga är att det inte går att skriva låtar om Vasastan längre.
