Något har hänt med journalistyrkets magiska dragningskraft. Sen flera år tillbaka har ansökningarna till journalistutbildningarna rasat drastiskt. Effekten av det ser vi nu: Bonnier News, ett av landets största mediehus, kallade i dagarna till krismöte för vad de ser som en alarmerande brist på nya journalister.
Det är en yrvakenhet jag tyvärr känner igen mig i som mediechef. Idén om att redaktionerna inte skulle vara vara utomordentligt attraktiva arbetsplatser är väldigt svår att ta in. Journalist är ju världens bästa jobb? GP har än så länge heller inte samma problem med kompetensbrist, men det vore naivt att tro att utvecklingen kommer se annorlunda ut på västkusten än någon annanstans. Medierna verkar ha klarat den värsta ekonomiska krisen – men om inte personer längre söker sig till branschen så spelar det ju mindre roll att pengarna och de lediga tjänsterna finns. Det är ett problem att ta på allvar i hela landet.
Det är ett ödets ironi att proppen verkar ha gått ur just nu.
Så vad är det som har hänt? Jag tror att svaret är tvådelat. Dels handlar det om att yrkets särart luckrats upp av andra plattformar på nätet. Dels handlar det om ekonomi.
Internet först. En gång i tiden, rätt nyss, var redaktionerna en av få platser för ungdomar med drömmar om att höras, synas eller förändra samhället. Här låg pojk- och flickrumsdrömmarna staplade på hög. Nöjesjournalister hade status som rockstjärnor, Gonzo-journalistikens fader Hunter S. Thompson skänkte ett heligt skimmer åt reportageskrivandet. För den som inte brann av ärelystnad visste vi att sanningen kunde besvärja orättvisorna och rädda världen.
I dag går det att göra allt detta utanför redaktionens trygga väggar. Den är fortfarande den bästa platsen – men inte den enda. Emanuel Karlsten vann fjolårets stora journalistpris för arbete han gjorde på sin egen plattform. Och varför bli pop- eller modeskribent när man kan bli influencer och poddare. Yrket är helt enkelt utsatt för en brain drain. Unga talanger som hade passat perfekt på redaktioner hittar andra vägar bortom tidningarnas kontorslunk.
Detta är ett problem som inte blir bättre av att journalistiken rätt länge varit en privatekonomiskt riskabel bransch. Så länge jag kan minnas har år av vikariat i väntan på att en lucka ska uppstå varit något man kallt får räkna med. Att man efter ett tag – eller rentav innan – slår in på något av journalistikens mer kommersiella kusinyrken: kommunikatör eller copywriter, är begripligt, även om uppgiften inte är lika rolig eller viktig. 2022 behövs ett fast jobb och en grundplåt på flera hundra tusen för att ens få någonstans att bo. I en sån värld kan man inte jaga drömjobbet för evigt.
Det är ett ödets ironi att proppen verkar ha gått ur just nu. Branschen har stabiliserats ekonomiskt samtidigt som generationer av gamla journalister går i pension. Nya, duktiga journalister behövs. Men för att locka nya talanger krävs det att vi som har som ansvaret att anställa dem hittar en större ödmjukhet inför att tiderna förändrats. Det räcker inte längre med att vi vet att detta är världens bästa jobb – nu måste vi också övertyga en ny generation om den saken.
Läs mer av Björn Werner:
LÄS MER:Kritiker måste våga bli influencers
LÄS MER:Erik Nord måste skilja på uniformen och pyjamasen
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
