Är den svenska demokratin hotad? Är vi snart Ungern? Frågan har ställts sedan valet, som en minienkät bland statsvetare där svaret blev nej. Ibland är den, som på Aftonbladets ledarsida, retorisk och anklagar Ulf Kristersson för att ”resa i demokratins utkanter”.
Jag tycker den skymmer en annan fråga: Genomgår Sverige en så pass stor förändring att det påverkar rättigheter som kan betraktas som demokratiska normer? Är statsministerns tystnad när samarbetspartiet Sverigedemokraterna sprider högerextrema konspirationsteorier eller jämför dragqueens med nazister ett demokratiskt problem?
Statsvetarduon Steven Levitsky och Daniel Ziblatts ”Så dör demokratier” (2020) citeras gärna i diskussioner om hur demokratin mår. En intäkt på att man måste prata med alla, inte göra politiska motståndare till existentiella motståndare. Att det är farligt att säga att de är demokratins dödgrävare.
Polarisering har blivit ett modeord – ett fult sådant. Den ska undvikas. Men Sverige har sedan länge hög polarisering. Vad man vill undvika är att den blir affektiv, känslomässig.
I synnerhet om man ska rädda demokratin.
En tes i ”Så dör demokratier” är att frågor som betraktas på djupet avgörande för ett parti, måste slopas för att samarbete ska fungera. Ska USA räddas från en despot kan det hända att en fråga som aborträtt står i vägen för samarbete och för stunden måste väljas bort i den förhandling som demokrati är. Annars, om man säger att denna fråga har en så existentiell dimension att den står i vägen för överenskommelse, eskalerar man den farligare polariseringen.
Jag läser om stycket. Tänker på skillnaden mellan teori och praktik. Och vikten av affekt.
När ”Så dör demokratier” skrevs hade aborträtten ännu inte fallit i USA. Det som väntade var teoretiskt. Rätten till abort försvann på midsommarafton 2022. Mindre än ett år senare är det olagligt att resa genom Idaho för att göra abort i en annan delstat.
En central sak i statsvetarnas bok är demokratins normer. Så vid vilken punkt upphör framkämpade rättigheter vara del av ett normpaket för en inkluderande demokrati? Med andra ord: vad kan offras för att undvika alltför känslomässig polarisering?
I Sverige, i ett EU där en högerextrem terrorist i oktober avrättade två män utanför en gaybar i Slovakien, jämför Jimmie Åkesson män i kvinnokläder med nazister.
Hur kan detta inte vara en så seriös förskjutning att Ulf Kristersson anser det värt att reagera?
Eller, när Åkesson i Göteborgs-Posten förklarar att ”bokstavstrogna” muslimer inte är svenskar. Man undrar ju vad Sveriges statsminister anser. Vem mer har inte ”svensk identitet”? Den som lever kosher? Bryter nattvard?
Ett svar kom när Tidöpartierna lanserade nya bud om medborgarskapet. ”Hederlig vandel” ska införas som krav och själva ceremonin blir en lojalitetsförklaring. Det här innebär att i samma stund som den invandrade blir svensk så blir den också misstänkliggjord, villkorad.
Det är inte bara nya invandrare som resten av livet är svenska på nåder. En grundlagsutredning ska undersöka möjligheten att återkalla medborgarskap. Även om den inte genomförs är det fastslaget att moderater, kristdemokrater och liberaler kan tänka sig att medverka till den saken.
Rent teoretiskt kan då min familj, vita européer invandrade 1977, berövas medborgarskap. Även om det förblir teori – och alla vet att det ”inte gäller oss” – så är det ofrånkomligen så att denna uppdelning av folket mellan de ”etniska” med rätt till landet och de andra, får betraktas som den hittills största politiska vinsten för sverigedemokraternas syn på svenskhet.
Detta sker medan SD sprider högerextrema konspirationsteorier om folkutbyte som Kristersson inte tar avstånd ifrån. Åkesson fortsätter i GP att tala om svenskar som blivande minoritet i sitt land. Hans parti må ha slopat sin putsade rasbiologi ur partiprogrammet, som att svenskar har ”nedärvd essens”. Men människosynen har han aldrig lämnat.
Moderater skrapar med foten. Liberaler som tar sitt förnuft till fånga och lämnar partiet hånas. Men deras agerande när det står tydligt att borgerligheten inte tänker utmana sverigedemokraternas attacker på den svenska demokrati som har byggts upp – tvärtom – börjar bli det enda möjliga.
För var ”diversitet” och ”mångkultur” bara modeord som syddes in för en stund på den svenska folkdräkten? Som nu, med invandrare i fjärde generation och minoriteter som judar och romer, ska sprättas bort? Bryts ingen demokratisk norm då?
Demokratins urholkning kommer ofta från dem som påstår sig försvara den. Ingrepp legitimeras efter terroristattacker. I Sverige har gängkriminaliteten blivit SD:s gyllene biljett för att få med Tidölaget på att institutionalisera den nya svenskheten. Att gängkriminalitet är allvarlig kan de flesta enas om. Men jag skulle gärna höra någon ur regeringen förklara hur det motiverar en förändring av vad det innebär att vara svensk – och riskerna med denna förändring.
Eller för den delen att oppositionen var mer engagerad i dessa fundamentala saker. För är frågorna det gäller av existentiell natur för svenska medborgare, då är en hårdare affektiv, polarisering faktiskt önskvärd.
Vilken demokrati är det annars vi försvarar, om vi inte tar strid för detta?
Läs mer av Hynek Pallas:
LÄS MER:Systembolagets ungdomsserie ”Ruset” återupplivar ”DDR-tv”
LÄS MER:Svart Kleopatra efter hundra år av vittvätt av historien
LÄS MER:AI har gått från grovt till brutalt övertygande
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
