Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Blizzard Entertainment

Jonathan Bengtsson: Varför måste gaming rädda unga?

Jonathan Bengtsson spelade bort sina barndomssomrar, tyckte det var underbart - men vänder sig ändå mot attityden att gaming ska rädda unga människor. Kan vi inte bara vara ärliga med att det är lite gött, lite dåligt?

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Jag kommer ihåg min barndoms somrar - de var egentligen lite äckliga. Någonstans när jag var elva eller tolv drabbades min vänskapskrets av det digitala rollspelet World of warcraft.

Tidigare hade vi under somrarna cyklat mycket. Vi cyklade, och pressade i oss Eldorado-cola tills det skrek i både bröst och skalle. Ibland kom vi över sprit, av någon anledning alltid Absolut vanilj, som vi med lust och obehag vek i oss. Efter detta började vi ofta att kasta sten på varandra. Eller så låg vi besegrade på olika typer av kullar i närheten av Klöxhultskolan. Detta var vad vi gav sommarloven, detta var vad sommarloven gav oss. Sedan kom Wow.

LÄS MER: Ringön kan få folkhögskola för gaming och odling

Vi började samlas hemma hos en av mina vänner. Hans ensamstående pappa var mycket grå, kanske deprimerad och tillät därför allt. Hade vi kommit med en förfrågan om att ställa upp en chimpanskabarét i vardagsrummet hade han rosslat lite, kliat sig på bröstet - sedan sagt ja.

Vi reste tio datorer och kopplade om ett helt naturreservat av sladdar. Med kraft och ursinne gick vi sedan in i detta förhäxade medeltidsspel. Vi samlade XP till våra karaktärer, fällde drakar i Black wing lair samtidigt som solen brände mot de mörkröda rullgardinerna. Allt vi pratade om och allt vi gjorde kom att börja handla om Wow. Och jag minns att det var underbart. De känslor jag upplevde då har jag nog aldrig hittat igen: vår värld var fullständigt vadderad och helt konsekvenslös.

"De känslor jag upplevde då har jag aldrig hittat igen"

Jag tänker på detta när jag läser före detta E-sportproffset Alexander Skyttes debattinlägg "Låt era barn spela – det kan rädda deras liv" på Aftonbladet. Det är inte svårt att förstå hans tankegångar. Tvärtom är det mycket lätt. För vissa av de unga har spelvärlden förmågan att dra dem upp ur den stora meningslösheten – in i självkänsla, syfte och sammanhang. Trots att nästan inga som spelar "Red dead redemption 2", "Call of duty" eller "Fallout" kommer till en position där de kan livnära sig på det. (Som Skytte)

Så mycket av barndomen går åt till att driva runt i poetiskt elände. Så mycket av det vuxna livet också. Att vägra ta del av detta elände är någonting som vi alla, på ett eller annat vis, sysslar med. Bland annat då genom att spela.

Ändå kan jag känna ett visst obehag inför föreställningen om denna del av gamingvärlden, där spelandet blir utgångspunkt och identitet, som nyttig. Jag kan tycka att vi låtsas ibland: låtsas att det är sunt att låta dessa svullna fantasier utgöra grunden i tillvaron.

LÄS MER: Stort test av hörlurar för gaming

Måste allt vara uppbyggligt? Kan vi inte bara enas kring att det är gött att gamea? Att det är behagligt och skönt att stänga sig för världen i ett par dygn och flytta in hela sin identitet i en spelkaraktär? Men att det kanske inte behöver vara en räddning för de flesta unga män och kvinnor? Kan vi inte prata om det på ett annat sätt, med andra ord än dessa?

Min hållning är förstås förtvivlat åldrad. När vi brände runt på våra ohyggliga växelcyklar gjorde vi inte mer nytta än när vi plundrade trästugor på bronsmynt, och sög på gamla kebabrullar framför datorn. Men fan vad man mådde märkvärdigt. Vilken underlig magi det var: allt som betydde något var att raida för en ny bröstplatta. Sommaren fanns inte längre, och det gjorde inget.