Varför får Dick Harrison breda ut sig som auktoritet?

LÄS MER:Historikerna i hätskt bråk om TV4:s storsatsning ”Drottningarna”

Serien ”Drottningarna” är inte någon konventionell dokumentär – den är snabb, fartfylld, gestaltande. Vissa avsnitt tar sig friheter med de historiska sammanhangen. Experterna som medverkar är inte den vanliga uppsättningen och de har inte heller den framtoning vi är vana vid att se på teve. Och Dick Harrison fick inte vara med.

Ändå har han blivit tongivande i debatten kring serien från första avsnittet och snabbt fått över diskussionen på sin arena: den detaljerade fackkunskapens. För att det sedan ska bli svårare att tala om det som är riktigt angeläget: historieprogrammens subversiva potential.

Låt mig förklara detta närmare, men först ge en kort bakgrund utifrån en historikers perspektiv.

Jag har personligen inget emot Harrison – eller män i allmänhet (såklart). Men den fråga som kritiskt behöver granskas är det medieutrymme just han får breda ut sig som auktoritet i frågan. Hur historia berättas, och av vem. Harrisons dominans befäster bilden av hur en ”Historisk Expert” ska se ut och uppträda: en äldre pretentiös herre som aldrig darrar på manschetten. Som tillåts briljera inom varje område utom det mest betydelsefulla av allt: det goda vetenskapliga samtalet.

LÄS MER:"Ulrika Eleonora utnämndes inte till drottning i Uddevalla"

Medierna stipulerar vad som är forskningsresultat med tillräckligt hög status för att synas. Ett handfull redaktörer i historiska ämnen (och ja, jag tror att det har viss betydelse att de flesta är män) filtrerar vilken forskning som ska få genomslag sedan decennier tillbaka. Det påverkar studenters och allmänhetens förväntningar på vad historieämnet på universitet och skolor ska innehålla. Det påverkar uppfattningen kollegor emellan om vad angelägen forskning är. Dessa kollegor utgör också de expertråd som avgör vilka som ska få forskningspengar för sina idéer. Genom att media uppmuntrar fler – bland annat fler kvinnor - att träda fram med sin historiska kunskap kan vi faktiskt få fler och djärvare forskningsuppslag, utan att dessa idéer filtreras redan i sin linda och avfärdas som ointressanta.

Utvecklingen går ändå sedan några år tillbaka mot en större mångfald av röster. Program som ”Bildningspodden”, tidskriften Historiskan och P3 Historia ger utrymme till ett stort antal forskare att förmedla nya forskningsrön. Det är dock en utveckling som framförallt sker genom att röster tillkommer, inte genom att bevakningen av historiska ämnen på SVT, P1, DN eller Svenska Dagbladet på allvar utmanas. ”Drottningarna” fyller därför en stor och viktig lucka. Jag är stolt över att få vara en del av den här programserien som har lyckats locka en miljonpublik att engagera sig i drottningarnas liv. Genom sin publika framgång kommer den att bana väg för fler modiga och annorlunda satsningar.

Givetvis ska vi diskutera innehållet i ”Drottningarna”. Harrisons kritik i sak kan säkert vara befogad – det finns alltid aspekter i historiska skildringar att invända mot. Det märkliga i det här fallet är snarare vilka proportioner och status hans kritik har fått. Jag kan bara gå till mig själv och erkänna att mitt största teveögonblick var julen 1995 när jag som tolvåring såg BBC:s ”Pride and Prejudice” med Colin Firth som Mr. Darcy. Och som sedan fick mig att sluka allt jag kom över av böcker kring Jane Austen för att få veta mer om henne och om tidsperioden hon levde i (och kanske bidrog till jag började forska om makt, politik och genus i historien). Men det innebär inte att jag inte förstår att 2020 års tevepublik vill ha ett annat tilltal.

Serien har omfamnats av personer som vanligen inte tittar på historieprogram. Förmodligen söker de också nya auktoriteter - roligt enligt vissa, beklagligt enligt andra. Serien ”Drottningarna” berättar en historia om kvinnor med makt som inte ber om ursäkt för sig. Är det det som provocerar?

My Hellsing