Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

Varje gång jag tittar i appen står det nya otroliga saker. Att barnet nu är över två decimeter lång och inte alls som ett grodyngel eller en cellklump utan som en liten människa som slår kullerbyttor som att han gick i småskolan och tydligen redan lärt sig känna igen min röst, skriver Anna Björklund. Bild: Gorm Kallestad
Varje gång jag tittar i appen står det nya otroliga saker. Att barnet nu är över två decimeter lång och inte alls som ett grodyngel eller en cellklump utan som en liten människa som slår kullerbyttor som att han gick i småskolan och tydligen redan lärt sig känna igen min röst, skriver Anna Björklund. Bild: Gorm Kallestad

Anna Björklund: Var går gränsen då ett foster blir en människa?

GP:s krönikör Anna Björklund känner ett barn växa i sin mage och funderar över när en mammas ansvar egentligen börjar – och när ett liv räknas som värt att rädda.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Bebisen i min mage gillar att sova på morgonen. Det är bara jag som kan känna det än, men dygnsrytmen är tydlig, piggast är han runt elva på kvällen och på morgonen vill han ta det lugnt, jättelugnt.

Det är inget som är förvånande med det, han börjar bli stor, jag har varit gravid länge. Veckorna med det värsta illamåendet tog slut för flera månader sen, jag har hunnit vänja mig vid tröttheten och alla på stranden kan se att jag väntar barn.

Såklart har han hunnit skaffa sig vissa preferenser. Såklart, för även om han är beroende av mitt beskydd ett hyfsat tag till är det ju en levande människa det handlar om, de brukar ha vissa åsikter.

LÄS MER: Jag förstår BLM-aktivisternas behov av ett ursprung

Varje gång jag tittar i appen står det nya otroliga saker. Att barnet nu är över två decimeter lång och inte alls som ett grodyngel eller en cellklump utan som en liten människa som slår kullerbyttor som att han gick i småskolan och tydligen redan lärt sig känna igen min röst. Och varje gång blir jag förvånad när jag tittar på veckoantalet, för det säger att nu, fortfarande, kan jag välja att abortera min bebis, valet är fortfarande mitt.

För ett par veckor sedan behövde jag ringa till Vårdguiden för hans räkning för första gången. Jag hade fått ont i magen och en blödning, berättade jag, vad i helvete händer, mår han bra? Gravidkrämporna jag nyss gnällt över var borta, jag kände bara den där glödgade koncentrationen jag lärt mig hänger ihop med barn i fara.

Barnmorskan på akutgyn hade varit med förr, hon sänkte rösten till ett krasst oss-vuxna-kvinnor-emellan-tonfall innan hon svarade. Om det är ett sent missfall finns det inget vi kan göra, sa hon, men i så fall måste du komma in ändå. Sånt är inget man ska genomgå hemma.

Om det är ett sent missfall finns det inget vi kan göra, sa hon, men i så fall måste du komma in ändå.

Jag fattade. Hade det varit någon vecka senare så hade jag ringt till förlossningsavdelningen istället, då hade barnet haft en chans att överleva utanför magen. Då hade han varit en svensk medborgare som samhällets alla resurser skulle samlats för att rädda. Men som det var nu skulle han garanterat dö om han lämnade livmodern. Inget man ska göra hemma.

Jag tackade barnmorskan, lade på, grät, och slutade sedan blöda. Det där händer ibland, tydligen, man vet inte riktigt varför. Dagen därpå var bebisen tillbaka i sin dygnsrytm.

Samma barnmorska hade inte fått ställa några kontrollfrågor ifall jag plötsligt samma dag bestämt mig för att jag tröttnat på sparkarna eller kände att rollen som ansvarig för ett litet liv var på något sätt obekväm. Även nu, när mer än halva graviditeten gått, finns möjligheten att ändra mig om jag kan ange något särskilt skäl till att avsluta graviditeten. Och skäl går nog att hitta, spädbarn är ju sällan särskilt praktiska.

LÄS MER: Alexander Bards fall är ett modernt gladiatorspel

I vårdens ögon dras strecket mellan livsduglig och inte. Ett par dagar hit eller dit avgör om fostret är en cellklump eller ett mänskligt liv med rättigheter. Så måste det nog vara, rent medicinskt.

Märkligt nog är det också så som varenda svensk förväntas resonera. Trots att abortlagarna är anpassade efter neonatalvårdens forskningsläge, som hela tiden förflyttas, anses lagen absolut. Bara religiösa galningar och extremister skulle ha någon annan uppfattning.

Trots att alla som varit gravida eller sett en graviditet på nära håll vet att bandet mellan barn och mor inte knyts från den ena dagen till den andra. Att död är död, men att livets början inte är lika knivskarp. Att en mor är en mor, med ansvar och skyldigheter, även före hennes barn kan försörja sin lilla kropp med syre själv.

Missa inte det senaste från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.