Staffanstorps kommun har gjort en lika fantastisk som usel och obehaglig reklamfilm som snabbt fått stort genomslag. Den hyllas, på främlingsfientliga sajter, och bannas av mer sansade tyckare på sociala medier.
Filmen väcker starka känslor. För att den visar en familj som lämnar "den otrygga storstaden", som råkar vara Malmö och Möllevången. För att alla i filmen är vita och välmående. Och säkert också för att Staffanstorp uppmärksammats när moderater och sverigedemokrater röstade för slöjförbud i skolan och idkat signalpolitik genom att dra in kommunal service åt återvändande IS-terrorister. Trots den lilla detaljen att inte en enda staffanstorpare lämnat byn för att bli terrorist.
LÄS MER:Asap Rocky-historien blottlägger rasismens hackordning
Själv misstänkte jag länge att filmen var ett "Grotesco"-producerat skämt som snart skulle avslöjas. Ingen kunde på fullt allvar få in så mycket ofrivillig humor på bara två minuter. Men tyvärr är inte Henrik Dorsin inblandad den här gången.
Nu tvingas jag i stället konstatera att reklambyråns försök att beskriva den lilla sovstaden som ett svar på Disney-byggda "idealsamhället" Celebration i Florida är, som man säger i Skåne, "rent hittepå".
Jag har varit en hel del i Staffanstorp. Som barn när vi hälsade på mina föräldrars goda vänner på den mycket, mycket stillsamma villagatan. Men även senare när jag passerat på väg till verkliga skånska pärlor.
Till det yttre skiljer sig inte Staffanstorp från andra skånska byar och småstäder som Åstorp, Hässleholm eller Kävlinge. Låg bebyggelse, några rondeller, en idrottsplats, ett grått torg och en knippe luggslitna småindustrier. Tryggt och tråkigt på ett sätt som är helt okej eftersom tryggt och tråkigt kan vara precis vad man behöver ibland.
LÄS MER:Det är dags för tålamod, trugande, givande och tagande
Vad som däremot inte finns i Staffanstorp är ärtiga och kapitalstarka småbarnfamiljer som liksom i reklamfilmen kör Porsche Cayenne. Där pappan har hipsterskägg och mamman alltid är beredd med en välstruken picknickfilt. En sökning på Hitta, där man kan få fram statistik kring inkomster, intressen och bilpark, visar i stället att i Staffanstorps sparsamt belånade villor löser man korsord och sudoku, ger sina krukväxter kärlek, sköter om trädgården och tar en tur med sin Toyota, Ford eller Volvo.
Det är ju därför "Hipp Hipp" valde att placera Anders Janssons älskvärda och underbara figur Tiffany Persson just i Staffanstorp. Hennes bullriga energi var exakt så excentrisk som krävdes för att hon skulle bli en profil i byn men ändå vara omtyckt och accepterad av alla. För i ett litet samhälle behövs inte så mycket för att synas, men samtidigt finns det i den svenska lagomheten plats för en larger than life-figur som Tiffany Persson. Eller fanns.
Så sent som 2003 ville moderaten Christian Sonesson att Tiffany Perssons "reklamarbete för kommunen skulle uppmärksammas" och nominerade Tiffany till Staffanstorps reklampris. Nu backar samma Sonesson den kritiserade reklamfilmen. Samtidigt skriver Anders Jansson på Twitter att Tiffany Persson vill flytta från Staffanstorp. Ett dråpslag för byn som blir en profil fattigare. Men jag tror inte Christian Sonesson bryr sig.
Och om inte allt vore så beklämmande och sorgligt skulle jag ändå kunna fortsätta skratta åt den välpolerade uselheten i reklamfilmen. Den är in i minsta detalj, från de flaskhystande värstingarna på Möllevången till de patrullerande vakterna som hjälper till att bära flyttlådor, en ofrivillig parodi på sig själv.
Men när Staffanstorp vill bli ett vitt och rikt SUV-ghetto som inte längre har plats åt Tiffany Persson – då är det inte roligt längre.
