Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Artisten Josefin Nilssons begravning i Visby domkyrka. Bild: Karl Melander/TT

Myra Åhbeck Öhrman: Våra reptilhjärnor skriker efter hämnd

"Så starkt är vårt behov av att skapa en god och en ond sida att vi glömmer bort att det måste finnas ett liv även efter häxjakten". Kulturskribenten Myra Åhbeck Öhrman om reaktionerna på den uppmärksammade SVT–dokumentären "Älska mig för den jag är" om artisten Josefin Nilsson.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Jag sitter med näsan i ett halvfärdigt pjäsmanuskript när hashtaggen #brinnförjosefin plingar till i sociala medier. Först förstår jag inte alls sammanhanget. Tror att det är något nytt som hänt, scrollar förvirrat tills jag inser att det har att göra med publiceringen av en SVT-dokumentär om Josefin Nilsson. Jag lägger namnet på dokumentären på minnet. "Älska mig för den jag är". Återgår till mitt manus. Temat? Metoo-rörelsen, och de brister som funnits i kultur- och omvärldens hantering av de män som avslöjats som förövare.

Jag markerar en linje manustext. Suddar ut och skriver om.

“Den latinska roten av ordet ‘monster’ är ‘monstrum’, vilket betyder ‘ett omen’. Ett monster är något placerat på jorden för att lära eller visa oss något”.

Telefonen plingar till igen. Jag sätter den på ljudlös.

LÄS MER: Josefin Nilssons ex om misshandelsdomen

När jag vaknar morgonen efteråt har kommentarerna om dokumentären och Josefin övergått till diskussioner om den fortfarande verksamma, manliga skådespelare som misshandlat henne. Människor tar avstånd, kräver omedelbart ansvarstagande och vedergällning för det lidande han åsamkat henne. Folk rasar. Varför har inget skett tidigare? Har vi inte lärt oss något? Jag ställer mig samma fråga.

Det är inte pragmatiskt. Det är inte realistiskt eller särskilt övermänskligt. Det är bara våra reptilhjärnor som skriker efter hämnd.

I en intervju med Tamara Burke i ABC news från slutet av 2018 sa hon att hon tyckte att hennes rörelse, som startade som ett sätt att hjälpa offer finna styrka i delade erfarenheter, hade blivit något helt annat.

“Vi måste ta isär fundamentet för sexuellt våld: makt och privilegier. Det gör vi genom att flytta fokus bort från dåliga individer eller depraverat, isolerat beteende”.

Strukturerna Burke pratar om är djupt orättvisa och urgamla. Att människor med makt använder den för att på olika sätt utnyttja och skada sådana som är svagare är, om inte ett naturligt beteende så i alla fall väldigt nära. Kan vi motverka den typen av beteenden, och resa oss över våra egna mänskliga defekter? Jag vill gärna tro det. Frågan är bara om vi kan bekämpa en mänsklig defekt med en annan – vår hämndlystnad och otålighet.

En sämre sida av den samhällsdebatt som pågått senare år är den onyanserade alarmism med vilken man skriker efter omedelbara lösningar på samhällsproblem, och anklagar alla som ens manar till eftertanke eller pragmatism för att vara en del av problemet i fråga. Oavsett om det gäller IS-återvändare eller friade våldtäktsmän så vill vi att samhället ska agera. Göra något, genast, även om rättssystemet saknar verktyg för det.

Så starkt är vårt behov av att skapa en god och en ond sida att vi glömmer bort att det måste finnas ett liv även efter häxjakten.

När Metoo tog klivet in i offentligheten genom ett antal publika kvinnors upprop mot publika män flyttades fokus från de strukturer som vi alla vant oss vid och delvis blivit bekväma med, till något vi kunde ge ett ansikte, jaga och bekämpa. Monster som andra män och kvinnor kunde ta avstånd ifrån och på så sätt slippa rannsaka sitt eget beteende.

Det är inte pragmatiskt. Det är inte realistiskt eller särskilt övermänskligt. Det är bara våra reptilhjärnor som skriker efter hämnd.

Litteraturkritikern Rainer Just skriver i sin essä “Gegen die Liebe” (Emot kärleken) att vi alla är offer för ett livsfarligt kärleksideal i fiktion, där den utmålas som absolut, kraftfull, och uteslutande. Han argumenterar för att Josef Fritzl när han låser in sin dotter och ofrivilliga älskarinna i källaren inte kan ses som en ensam galning eller ett monster. Just menar i stället att han måste ses som den mest extrema konsekvensen av den skadliga bild samhället har av hur äkta kärlek ser ut och bör hanteras.

LÄS MER: Våld i nära relation är en ständigt pågående terror

De flesta är överens om att sexuella övergrepp är dåliga. Ändå fortsätter de ske, till omvärldens tystnad. Det finns en dissonans i det som kräver djupare analys och rannsakan av våra beteenden än att hoppa på tåget mot ännu ett enskilt fall av vidriga övertramp, om vi vill göra långsiktig skillnad.

Tänk då, om monster i betydelsen “en manifestation av ondska” inte existerar.

Så starkt är vårt behov av att skapa en god och en ond sida att vi glömmer bort att det måste finnas ett liv även efter häxjakten. För offer, förövare, anhöriga och alla som lever i de strukturer som skapat och kommer att fortsätta skapa dem.

Allt som betyder något för stunden är att få placera monstrets huvud på en påle utanför Dramaten, skrämma bort andra monster som kan tänkas söka sig dit. Men tänk då, om monster i betydelsen “en manifestation av ondska” inte existerar. Om monster, som ordets rötter antyder, skickas hit för att varna oss för eller lära oss något.

För slutsatserna som går att dra, bortom folkdomstolarnas ryggradsreflexer, är att våra arbetsplatser i allmänhet och kultur- och mediebranscherna i synnerhet verkar genomsyras av en kultur där genier tillåts bete sig lite hur som helst så länge de presterar. Och att kulturen upprätthålls av oss, gemensamt. Vi är alla är högst medvetna om och förhåller oss dagligen till den verkligheten – ser mellan fingrarna på den tills något tillräckligt dramatiskt händer som vi tvingas ta avstånd ifrån.

Vill vi verkligen förändra det så måste vi därför börja med oss själva.