Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Greta Thunberg klimatstrejkar utanför Sveriges riksdag vid Mynttorget i Stockholm.  Bild: Pontus Lundahl/TT
Greta Thunberg klimatstrejkar utanför Sveriges riksdag vid Mynttorget i Stockholm. Bild: Pontus Lundahl/TT

Björn Werner: Vår tids ikoner hindrar oss från handling

Linnéa Claeson, Hédi Fried, Greta Thunberg. På kort tid har Sverige fått flera kända ansikten som symboliserar kamp i olika ödesfrågor. Men vad händer när vi skapar ikoner istället för att själva ta oss an problemen? Björn Werner skriver om en modern avgudadyrkan som hindrar oss från att agera.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

”Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig.”

Guds allra första bud. En gud som faktiskt verkar förstå att hen inte är ensam på marknaden och därför måste ta i från tårna. Människan är nämligen kapabel att upphöja precis vad eller vem som helst till skyarna, på sin jakt efter hopp och frälsning. Det vet Gud – och kräver därför trohet.

För det finns annars ingen hejd på vad vi kan få för oss att dyrka. Behovet följer oss genom historien, föremålen för vår tro och vårt hopp är otaliga. Från forntidens många gudar och andar till det auktoritära 1900-talets ikoniserade tänkare och diktatorer.

Också i vår tid söker vi någon som kan symbolisera vår tro och vårt hopp. Behovet i väst tycks just nu enormt, kanske för att det inte längre finns någon tydlig ideologisk hegemoni kvar som håller oss lugna. Upplysningsideal möter nu starka män som tror betydligt mindre på mänskliga rättigheter än på den benhårda viljans lag. Den som med rätta förskräcks av detta söker lindring, hopp och tröst. Och trösten finns, men i ett klimat där individualismen nått såna höjder att just individer i form av influencers tagit rollen som ”kändisar” fyllde för några årtionden sen. Överjordiska, mytiska figurer.

Den som tror att förändring är nödvändig måste själv driva den, inte dyrka personen som gör det.

Jag tror det är så man måste förstå hur Sverige på två år kunnat se så många personifieringar av ideal byggas upp i offentligheten. Förgyllda budbärare av en eller annan progressiv och evig sanning. Greta Thunberg förkroppsligar klimatkampen. Hédi Frieds är ansiktet utåt mot främlingsfientligheten. Linnéa Claesons färgglada, leende personlighet har gjorts till viktig symbol mot sexuella övergrepp och trakasserier.

Det är inte konstigt att vi älskar att älska dessa talföra, tydliga ansikten med sina monokroma, rena budskap. Det är lättare att rysa åt Greta Thunbergs ”How dare you” än ta in och förhålla sig till klimatkrisens omfattning själv. Att en karismatisk, stark tjej med regnbågsfärgat hår tar kampen mot övergrepp åt oss är betydligt mer behagligt än att stirra sanningar i vitögat själv. Och så vidare.

Men att ta oss an problemen så är, just det, problematiska. För i och med att idealet förtingligas, tappar vi också snabbt fokus på innehållet. Idén förminskas när en person av riktigt kött och blod ska ta dess ställe. Linnéa Claesons kamp mot sexuella övergrepp överskuggas just nu av faktumet att hon varit oärlig när hon berättat om dem. Att klimatförhandlingarna under COP 25 i Madrid faktiskt föll samman (!) är för flertalet inte en lika engagerande nyhet som Greta Thunbergs rafflande tågresa genom Europa. Och som SD kan konstatera spelar inte Hédi Frieds ord någon roll på opinionen. Partiet växer ändå.

Varför blir det så? För att vi börjat ägna oss åt avgudadyrkan – istället för att bry oss om gärningen. Den som tror att förändring är nödvändig måste själv driva den, inte dyrka personen som gör det. Inga av våra nya ikoner kan ensam rädda klimatet, stoppa främlingsfientligheten eller de sexuella övergreppen. Om var och en tar samma ansvar som de – då ser det betydligt ljusare ut.

När Moses kom tillbaka från berget Sinai hade folket redan låtit gjuta en guldkalv, som man sedan offrade och dansade runt. Moses pulvriserade den. För honom var det ett sätt att vända folkets tankar mot Gud istället för mot avgudabilden. Men handlingen är lika viktig i en tid när Gud är död. Det är först när vi ser bortom våra egna avgudabilder som vi inser att det är vi själva, ihop, som skapar framtiden. Det finns inget annat sätt.

LÄS MER: Björn Werner: Att jobba med gig är inget val

LÄS MER: Rökförbudet gör Sverige tråkigare

LÄS MER: Björn Werner: Greta Thunberg klarar sig utan fredspriset