Det är omöjligt att inte tänka på Barbra Streisand. 2003 upptäckte artisten att hennes privata hus råkade synas på en sajt som samlat 12 000 bilder på erosion utmed den kaliforniska kusten. Streisand ville få bort bilden på hennes hus och stämde sajten. Men stämningen innebar istället att hela världen fick reda på att hennes hem gick att se på nätet och på kort tid fick bilden hundratusentals nya visningar. Det är just denna “Streisandeffekt” kronprinsessan och prins Daniel nu skapat.
I minst två veckor har Sveriges alla stora redaktioner känt till ryktet: Prins Daniel och Kronprinsessan kommer att skiljas efter något typ av “svek”. Redaktioner har gått upp i stabsläge. Inte bara kvällstidningar, utan även public service och tv-kanaler – enorma mängder inslag och artiklar har förberetts, experter har bokats som stått standby för extrainslag och livesändningar. Det har skrivits kulturartiklar och förberetts specialprogram om skilsmässa. För alla i mediebranschen har detta varit världens sämst bevarade hemlighet. Men trots det har inte en rad publicerats. Inte hos en enda svensk etablerad tidning (däremot några tyska). För vad var egentligen källan? Hovet har dag efter dag dementerat mediernas frågor, men också blivit argare och argare. Varför ger sig inte medier? Och vad är deras källor, varför räcker inte hovets ord? Det är fortfarande oklart. Det ser ut som att en ekokammare av rykten skapats. Ju fler som hört ryktet, desto mer har det förstärkts, och har det egentligen funnits en enda solid källa? Inte tillräckligt, eftersom ingen har skrivit och medier istället fortsatt häcka utanför tingsrätten för att komma över en skilsmässoansökan.
Hur rimligt det än känns är det därför ett uselt beslut av kronprinsessan att publicera en dementi.
Det har varit hysteriskt och kanske, av just det skälet, tyckte hovet till slut att en offentlig dementi var oundviklig. Man kan anta att hovet aldrig upplevt så många meddelanden från allmänheten om detta rykte (som givetvis spridits på nätet via skvallersidor). Man kan också anta att kronprinsessparet själva aldrig fått så många sms, samtal eller nåtts av så starka rykten om deras äktenskap som nu. För så blir det i en digital värld utan friktion för information – rykten sprids så mycket snabbare. Då kan det också kännas som att det enda naturliga att kommentera saken. “Alla” vet ju det redan? Det var antagligen så Anders Borg tänkte när han gick ut på Facebook och kommenterade en midsommarfest där han påstods ha blivit berusad och betett sig olämpligt.
Inga medier hade fram till dess nämnt hans namn, men Borg upplevde antagligen att “alla” ändå visste. Men det var först när Borg själv kommenterade händelsen som traditionella medier kunde koppla hans namn till händelsen. Eller som under #Metoo. För den som var på internet när anklagelserna riktades mot Timell och Virtanen kändes det som att “alla” visste. Men i efterhand har undersökningar visat att det var genom traditionella mediers publicering de flesta nåddes av nyheten.
Hur rimligt det än känns är det därför ett uselt beslut av kronprinsessan att publicera en dementi. Om de trodde att de stod i en ryktesvåg tidigare är det inget mot vad de nu öppnat för. En officiell dementi innebär att alla medier kan skriva om deras påstådda äktenskapsproblem. Något de flesta antagligen aldrig hade hört talas om förut. Nu kommer alla prata om det. Streisandeffekten.
Hovet säger själva att dementin är både unik och historisk. Låt oss hoppas att inte ångern över beslutet kommer ta samma historiska proportioner.
LÄS MER:Kronprinsessan Victoria och prins Daniel dementerar skilsmässan
