LÄS MER:Recension: ”Antiken” av Hanna Johansson
Året då jag skulle börja högstadiet hörde jag talas om en parfym som enligt Vecko-Revyns löften skulle få en att lukta ”som om man nyss kommit ut ur duschen”. Den hette Clean Ultimate och jag ville gärna ha den. Ultimat ren: en tonårsdröm. Som många personer i den åldern var jag besatt av renlighet, skräckslagen inför tanken på att kroppen på något sätt skulle göra sig påmind. Kroppen var ett problem. Kroppen, som jag på tonårsvis såg det, stod också för ett slags sanning. Den var en omständighet man inte kom undan. Den kunde avslöja saker. Avslöjandet utspelade sig särskilt på huden, som svettades, som rodnade, som krusade sig i kylan.
Men det var också på huden man kunde spruta parfym. Med den kom möjligheten att själv iscensätta avslöjandet, om inte bli tillräckligt ren – en omöjlighet – så åtminstone framstå som ständigt nytvättad.
Senare begärde jag andra saker än renlighet. Men parfymens illusion fortsatte att utöva sin lockelse. Att förändras på detta tysta vis, utan yttre förvandling, det var ett slags magi.
Att doftsätta kroppen var inte alltid en självklarhet. Under 1800-talet föreskrev tidens etikettguider för överklasskvinnor att parfymera näsdukar och brevpapper. Inte själva huden. Detta förändrades under århundradets slut. Och parfymkonsten förändrades, som modesystemet och måleriet under samma tid, först långsamt, sedan plötsligt.
Parfymen hade växt fram med de äldsta civilisationerna i Mesopotamien, antikens Egypten och Kina, från början inom ramen för riter och religion. Själva namnet, med sitt ursprung i latinets per fumum, ”genom rök”, bär spår av denna historia: bränna harts, trä, rökelse och myrra. När den sedan rörde sig mot den personliga hygienens och utsmyckningens domäner bestod ändå någonting av mystiken. 1709 hade Giovanni Maria Farina skapat sitt aqua mirabilis, en blandning av eteriska oljor och alkohol döpt efter hans nya hemstad Köln: eau de cologne. Colognen var lätt, komponerad av destillerade örter och citrusfrukter, inte en doft som dolde stanken av en smutsig kropp utan som förstärkte och förlängde den badade kroppens renhet och tyngdlöshet. Ett mirakelvatten.
Han grundadet ett av världens äldsta parfymhus
1828 öppnade parfymören Pierre-François Pascal Guerlain en butik på rue de Rivoli i Paris; så grundades Guerlain, ett av världens äldsta parfymhus. Också Pierre-François tillverkade cologner, bland annat åt Napoleon III och kejsarinnan Eugénie. Men det var först senare, sedan hans söner Aimé och Gabriel övertagit familjeföretaget, som något banbrytande skulle ske. Då, 1889, lanserades Jicky. Med sin komposition av etylvanillin och lavendel – ”guldvanilj på lavendelblått” har biofysikern och författaren Luca Turin kallat den, med en bild som för tankarna till Scrovegnikapellets tak – var Jicky en av de första parfymerna att blanda syntetiska och naturliga material, och en av de första abstrakta parfymerna.
En av, ja, men inte den första. Fougère Royale, skapad av Paul Parquet för Houbigant år 1882, var en konceptuell föregångare som kom att ge namn åt en av de sju doftfamiljerna: fougère, ormbunke, en växt som knappt luktar någonting men som enligt Parquet skulle ha doftat som hans parfym om den haft en lukt. Ordet ”om” hade betydelse för den moderna parfymen. Jicky var så inte först men mest: berömd, chockerande, bestående som symbol för förändringen som ägde rum åren innan förra sekelskiftet. Jicky var ikonen, ramverket för senare Guerlainparfymer som Shalimar från 1925 och Habit rouge från 1965, som satte sin prägel på tiden med miljontals människor som tysta budbärare.
Om parfymen dittills hade kunnat beskrivas som mimetisk, som försök att efterlikna identifierbara dofter, öppnade den nu istället en dörr mot någonting okänt. Och parfymen gjorde en rörelse från eld till vatten till luft, in i lungorna, in i kroppen. Cheryl Krueger, författare och professor i franska, har skrivit om föreställningarna om parfymmissbruk runt förra sekelskiftet; det mest extrema exemplet kommer från en artikel i LA Times från 1896 där det rapporterades om en ”Queer Fad of French Women”, nämligen att injicera sig med parfym.
Men att andas in ångorna kunde också räcka. I Joris-Karl Huysmans roman ”Mot strömmen” från 1884 beskrivs hur de starka dofterna från öppna parfymflaskor får huvudpersonen Jean des Esseintes att hallucinera och slutligen svimma. Senare, 1905, rapporterade en doktor Antoine Combe om hur en av hans patienter kunde framkalla hallucinationer genom att inhalera just Jicky. ”Jag minns särskilt en lampskärm”, berättade hon, ”som framstod för mig som Invaliddomen.” Hon jämförde effekten med den som orsakades av haschisch.
Att det var Jicky som användes i experimentet, skriver Krueger, verkar knappast ha varit en slump. Själva doften var en verklighetsflykt, eller kanske snarare en flykt från naturen. Och den parfymerade huden, oavsett om den var genomborrad av nålar eller bestruken utanpå, upplöste på något sätt gränsen mellan kroppen och världen, gränsen mellan den intima sfären och den offentliga. Kroppens själva hölje blev näsduken eller brevpappret. Parfymen trängde in i människan, gjorde henne till ett föremål.
Långt senare, i Hervé Guiberts roman ”Till vännen som inte ville rädda mitt liv” från 1990, finns ett avsnitt som på ett märkligt sätt frammanar parfymens verklighetsflykt, samtidigt med bilden av huden som genomborras och löses upp.
Denna bild återvänder flera gånger. Guibert inledde arbetet med romanen efter att ha fått besked om sin positiva hivstatus, och på sida efter sida töms han på blod eller pumpas, i en motsatt rörelse, med kontrastmedlet som möjliggör en urografi: ”med en tjock nål instucken i venen på armen som spred en lila vätska i blodet på mig och fick det att koka.”
Hervé Guibert bar Habit rouge, parfymen som numera marknadsförs med ett svartvitt fotografi av en man som håller en röd ridpiska – det enda färgade i bilden – mot sitt skulderblad. Det är i det att hon pressar ett plåster mot Hervés nyss punkterade hud som en sjuksköterska på Alfred-Fournier-institutet noterar detta. ”Är det ’Habit rouge’, parfymen ni har på er? Jag kände igen den direkt”, säger hon. ”Inte för att det är mycket att tala om, men jag tycker mycket om den doften, när jag känner den blir det som en liten lyckostund mitt under den gråkalla förmiddagen.”
Avsnittet slutar så, abrupt, efter att repliken är uttalad. Sjukdomen och kroppen kontrasteras mot det materiella, civiliserade och urbana livet, livet som är en flykt från döden, upptaget av dyra ting och souvenirer. Två röda ting sida vid sida: blodet, parfymens röda namn och etikett.
Verklighetsflykten är dubbel. Sjuksköterskan lämnar tillfälligt den gråkalla förmiddagen medan Hervé återförs till den, till ett slags vardag där döden är avlägsen och förnimmelsen av en särskild doft innebär en liten lyckostund. Bort från kroppens sanning.
Det är ett trolleritrick, över på ett blixtrande ögonblick, rök och speglar. Kroppen ska besegra en till slut. Men illusionen är effektiv. Den dröjer kvar som en skugga, ett minne i kläderna och i allt huden har rört, och korsar tiden.
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
