Den senaste nyheten från Ungern rör skolfronten och drabbar som ett spjut: i slutet av januari lanserades en ny läroplan som anger vilken litteratur som ska läsas i landets skolor. Läroplanen har tagits fram utan att konsultera experter på området, och betoningen ligger på nationen, familjen och hembygden. Litteraturen har nu en uppgift: att understödja den nationella identiteten och verka för ett ”harmoniskt” – kristet och heterosexuellt – familjeliv.
LÄS MER:Recension: "Minnet av minnet" – Maria Stepanova
Det är iögonfallande både vilka författare som saknas på den obligatoriska läslistan, och vilka som tillkommit.
För det som skett är att nationalistiska och antisemitiska författare som Ferenc Herczeg (1863 - 1954), och József Nyírő (1889 - 1953), vilka ses som hjältar för högerextrema ungerska populister, plötsligt lyfts fram ur historiens mörker. Dessa båda för tankarna till drömmen om det Storungern som fanns före första världskriget, något som är helt i linje med regeringspartiet Fidesz nostalgi inför dubbelmonarkins tidevarv och åkallande av mellankrigstiden, då Ungern var ett fritt och självständigt – om än litet – land. Fredsfördraget i Trianon 1920, då Ungern förlorade mer än två tredjedelar av sin yta, ses som ett bevis på hur Ungern behandlats orätt och förnedrats, som Tyskland i Versaillesfreden.
Även Albert Wass (1908–1998), dömd 1946 för krigsförbrytelser i Rumänien, finns med som pliktläsning, medan litterära giganter som Péter Esterházy (1950 – 2016) och Péter Nádas (född 1942) saknas på den obligatoriska listan. Saknas här gör även andra samtidsförfattare – och kvinnor. Samt landets enda Nobelpristagare i litteratur: Imre Kertész (1929-2016). Både Kertész och Esterházy återfinns dock på listan över föreslagen bredvidläsning – som ett slags bonusmaterial.
Många ungerska akademiker, författare och journalister, elever och föräldrar, har kritiserat den nya listan, och kallat den för ”populistisk hembygdslitteratur”, ”demokratifientlig” och till och med för ”en grundplan för en diktatur”.
Många ungerska akademiker, författare och journalister, elever och föräldrar, har kritiserat den nya listan, och kallat den för ”populistisk hembygdslitteratur”, ”demokratifientlig” och till och med för ”en grundplan för en diktatur”. I Sverige har Svante Weyler, ordförande i Svenska kommittén mot antisemitism, pekat på symbolvärdet i att en judisk författare som Imre Kertész ersätts av författare, varav två stycken kan beskrivas som nazister (SVT 27/2).
Det går inte att bortse från att det som nu sker inom det ungerska litteraturfältet är en spegling av det som sker inom samhället.
Sedan Viktor Orbáns och partiets Fidesz maktövertagande har politiken blivit tydligt nationalistisk och isolationistisk. Man har gjort förändringar i konstitutionen, lanserat begreppet ”illiberal demokrati”, infört medialagar, vilka innebär skärpt statligt inflytande över marknaden och public service, samt tagit ett allt mer nationalistiskt grepp om kulturen. Den regeringstrogna Ungerska konstakademin är en statlig institution som spelar en stor roll i dagens kulturliv.
Efter valsegern 2018 har nedmonteringen av demokratin accelererat ytterligare. Reella förändringar och symbolpolitik har skett synkront.
Skolväsendet har centraliserats och läromedel får nu endast ges ut av statliga förlag. De statliga universiteten har förlorat sin autonomi, och det ansedda Centraleuropeiska universitet, CEU, har fått lov att lämna landet, och återfinns numera i Wien. Antisemitiska nidbilder har använts i hetskampanjerna mot den judiske filantropen och finansmannen George Soros, han som konspiratoriskt anses ligga bakom både flyktingströmmar och annat som är misshagligt för regeringen.
De språkliga förskjutningarna, vad som är möjligt att säga, har gått hand i hand med det politiska programmet.
Den tysk-judiske författaren Victor Klemperer (1881 – 1960) har både i sina dagböcker och sin studie ”LTI: Tredje rikets språk” vittnat om språkets makt och förskjutning i det nationalsocialistiska Tyskland. För ett ideologiskt samhälle, vilket det än må vara, byggs inte på en dag. Och det är de små stegen, de som kan verka obetydliga, som kan vara de farligaste – eftersom de får människor att vänja sig. Det nya språkbruket eller förhållningssättet etsar sig in i det undermedvetna – och plötsligt känns det vedervärdiga och ologiska – som nazisternas sätt att likna judarna vid råttor – inte lika underligt.
Även om båda händelserna känns chockerande ter de sig oväntat välbekanta, som om de redan hade hänt.
Lanseringen av förändringarna i den ungerska litteraturkanon sker ungefär samtidigt som ett svenskt parti vill kunna kalla in chefer för det politiskt oberoende public service till riksdagen, för att ställa dem till svars för enskilda program. Även om båda händelserna känns chockerande ter de sig oväntat välbekanta, som om de redan hade hänt.
LÄS MER:Dagböckerna från Hitlertyskland visar på vår egen avtrubbning
Men hur ska man förhålla sig till framtiden när en judisk Nobelpristagare stryks från sitt hemlands litteraturkanon?
Det finns all anledning att förhålla sig vaksamt. Och genom att lyssna på orden, hur de används, och därigenom aktivera det kritiska tänkandet. Först då kan vi förstå vad som sker både i omvärlden och på hemmaplan. Försvaret av demokratin kan vässas med litteratur, så läs Klemperer, och inte minst: Péter Esterházy, Peter Nádas och Imre Kertész som i ”Mannen utan öde” skildrat livet i Auschwitz och Förintelsen. Det vi aldrig fick glömma, visst var det så?
