Torleif Thedéen har ett ärr på vänster pekfinger. Det skulle bara bli en enkel sallad. Men så slant han med kniven när han skulle hacka lök.
Bladet trängde in i huden på nästan exakt samma ställe som för 27 år sedan. Då skar han sig med plastbestick på Disneyland i Anaheim. Det var precis inför en viktig konsert i Los Angeles, så den då 23-årige svensken köpte lite superlim och gjorde sitt bästa.
Mot konsertens slut sipprade blodet ner på golvet.
Den här gången, det var i början av juni, ringde han och ställde in.
Så kan man också mäta framgång. I integritet. Efter 28 år som en av världens bästa cellister behöver Torleif Thedéen inte blöda för att övertyga.
Om man nu kan säga så om ett liv med upp till 180 resdagar om året.
Torleif Thedéen kan inte minnas något enskilt tillfälle som kom att bli avgörande för honom som musiker. Med en violinist till far och tre äldre bröder som alla spelade något instrument fanns musiken där från början. Han beskriver sig istället som en produkt av kommunala musikskolan och konstaterar att han fram till 15 års ålder egentligen var mer intresserad av idrott.
Det plingar till i mobilen i villan i Vällingby. Cellostjärnan tittar på displayen. Bakom honom på golvet vilar hans över 300 år gamla cello. På notstället står ett stycke av Peter Sculthorpe som Thedéen övar på.
Det är Mats Wallin, klarinettist i Radiosymfonikerna, som utmanar i det mobila frågesportspelet.
Det stora genombrottet för Torleif Thedéen som solocellist kom 1985 då han vann tre av världens mest prestigefulla tävlingar.
Sedan dess har Torleif Thedéen bugat för publiken i fullsatta konserthus i USA, Australien, Nya Zeeland, Japan, Sydafrika och Brasilien. Men det är inte strålkastarljuset och egot som får honom att fortsätta hålla sig kvar på toppen, utan musiken.
Det plingar till i mobilen igen. Den här gången är det pianisten Mats Widlund som är motståndaren.
För Torleif Thedéen är musiken ett behov. Får han inte spela blir han irriterad. Men för fem år sedan blev han tvungen att göra ett uppehåll.
Cellon har sina traditioner som soloinstrument. Men även den moderna repertoaren är stor, och flera verk har skrivits direkt för Thedéen. Efter ett modernistiskt 60- och 70-tal, följt av en romantisk era, vill nu allt fler kompositörer nå ut brett med mer tillgängliga verk, menar Thedéen.
Det plingar till i mobilen igen.
Ålder: 50.
Bor: Vällingby, Stockholm.
Yrke: Cellist, professor vid Edsbergs Musikinstitut och ledamot av Kungliga Musikaliska Akademien.
Familj: Hustrun Åsa, violinist, och sönerna Andreas och Gabriel, 20 och 24 år.
Fritid: Matlagning, golf och bordtennis.
Karriär i korthet: Utbildad vid Edsbergs musikinstitut, spelade därefter i bland annat Radiosymfonikerna fram till 1985 då han vann tre av världens mest prestigefulla cellisttävlingar. Har därefter spelat med flera av världens främsta orkestrar, som London Philharmonic, Hallé Orchestra, Vienna Symphony och Dresden Staatskapelle, och samarbetat med flera stora dirigenter, som Mario Venzago och Esa-Pekka Salonen. Har spelat in flera skivor, bland annat Sjostakovitjs cellokonserter, med vilken han vann Cannes Classical Award 1995, och en kritikerhyllad tolkning av Bachs cellosvit. Är även flitigt anlitad kammarmusiker och spelar i flera konstellationer i framför allt Europa.
Den klassiska musikens status: "Vår publik ökar, men vår ekonomi minskar. Den klassiska musiken kommer givetvis att leva vidare, det finns en sån kraft i den. Men institutionerna har mindre och mindre pengar."
De många resdagarna: "Det är hemskt! Jag hinner inte se någonting. En gång åkte jag till Auckland i Nya Zeeland för en konsert. I Paris var det anslutande planet överbokat, så jag fick ta ett senare flyg. Jag landade nio på morgonen på konsertdagen. Efter 40 timmars flyg fick jag repa en timme med orkestern, ta en tupplur, och sen försöka vakna till konserten, för att nästa dag flyga hem igen. Jag minns ingenting, men jag har det på band och det låter rätt bra."
Sin idol, Nelson Mandela: "Jag var den första svenska artist att spela i Sydafrika efter att blockaden hävdes 1993. När Mandela sen fick ta emot Nobelpriset tillsammans med de Klerk var jag inbjuden och fick stå i kö och ta i hand. Mandela är en av de få stora. En riktigt genuin ledare."