Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Torleif Thedéen: Cellist som blöder för musiken

Han har spelat så fingrarna blöder. Mer för musikens skull än för publikens. Möt Torleif Thedéen, en av världens främsta solocellister.

Torleif Thedéen har ett ärr på vänster pekfinger. Det skulle bara bli en enkel sallad. Men så slant han med kniven när han skulle hacka lök.

Bladet trängde in i huden på nästan exakt samma ställe som för 27 år sedan. Då skar han sig med plastbestick på Disneyland i Anaheim. Det var precis inför en viktig konsert i Los Angeles, så den då 23-årige svensken köpte lite superlim och gjorde sitt bästa.

Blodigt allvar

Mot konsertens slut sipprade blodet ner på golvet.

Den här gången, det var i början av juni, ringde han och ställde in.

Så kan man också mäta framgång. I integritet. Efter 28 år som en av världens bästa cellister behöver Torleif Thedéen inte blöda för att övertyga.

-Det är inte lika hysteriskt som för 20 år sedan. Men det går nästan bättre nu. Det är lite mer coolt, säger han.

Om man nu kan säga så om ett liv med upp till 180 resdagar om året.

Torleif Thedéen kan inte minnas något enskilt tillfälle som kom att bli avgörande för honom som musiker. Med en violinist till far och tre äldre bröder som alla spelade något instrument fanns musiken där från början. Han beskriver sig istället som en produkt av kommunala musikskolan och konstaterar att han fram till 15 års ålder egentligen var mer intresserad av idrott.

-Jag var inget underbarn som kunde spela allt när jag var tio.

Mobil frågesport

Det plingar till i mobilen i villan i Vällingby. Cellostjärnan tittar på displayen. Bakom honom på golvet vilar hans över 300 år gamla cello. På notstället står ett stycke av Peter Sculthorpe som Thedéen övar på.

-Quizkampen. Det är som en drog, säger han och lägger ifrån sig telefonen.

Det är Mats Wallin, klarinettist i Radiosymfonikerna, som utmanar i det mobila frågesportspelet.

-Vi möts här och spelar mot varandra hela tiden.

Det stora genombrottet för Torleif Thedéen som solocellist kom 1985 då han vann tre av världens mest prestigefulla tävlingar.

-Jag hade heltidstjänst vid Radiosymfonikerna och var tvungen att göra ett val. Skulle jag satsa eller välja tryggheten? Jag hade ändå drömmen om att göra min egen grej.

Musiken viktigast

Sedan dess har Torleif Thedéen bugat för publiken i fullsatta konserthus i USA, Australien, Nya Zeeland, Japan, Sydafrika och Brasilien. Men det är inte strålkastarljuset och egot som får honom att fortsätta hålla sig kvar på toppen, utan musiken.

-Många år kämpade jag med det där. Som om det att vara soloinstrumentalist förpliktigar. Men jag vill mer vara som en passage för musiken.

Det plingar till i mobilen igen. Den här gången är det pianisten Mats Widlund som är motståndaren.

För Torleif Thedéen är musiken ett behov. Får han inte spela blir han irriterad. Men för fem år sedan blev han tvungen att göra ett uppehåll.

-Jag var så trött. Det var en sådan press hela tiden, och jag kände att min värld förminskades. Jag gillade inte vem jag blev. Jag ville gå ut och njuta av solen, sådana basala grejer som jag inte kände att jag hade nån kontakt med längre. Det var ganska häftigt, för jag kände att jag var ganska okej som person även utan konserter.

Mer tillgängligt

Cellon har sina traditioner som soloinstrument. Men även den moderna repertoaren är stor, och flera verk har skrivits direkt för Thedéen. Efter ett modernistiskt 60- och 70-tal, följt av en romantisk era, vill nu allt fler kompositörer nå ut brett med mer tillgängliga verk, menar Thedéen.

-Jag är väldigt förtjust i när det finns ett slags melodik i stycket. Och tonsättarna pratar mycket om att inte stänga in sig. De vill ut.

Det plingar till i mobilen igen.

-Vill ni höra en fråga? Ni får hjälpa mig nu.