Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Hans landskap var mer bibliskt än de bibliska, skriver författaren Ann-Marie Ljungberg om Torgny LIndgren.

Ann-Marie Ljungberg: Torgny Lindgren skrev som vore det ristat i sten

Han skrev bland glesa tallar, utspridda kråkbär, mossbeväxta flyttblock och renlav. Torgny Lindgrens landskap var mer bibliskt än de bibliska, skriver författaren Ann-Marie Ljungberg.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Torgny Lindgren hann skriva drygt trettio böcker, både prosa och poesi. Och det är den tolfte, Ormens väg på hälleberget, som är den viktiga. Det är en tunn liten bok, som på varje sida innehåller ett intensivt allvar som inte går att hitta, varken i Batseba, Ljuset, Merabs skönhet, Hummelhonung eller Pölsan, som var för sig har andra kvaliteter, varav en är att de är djupt humoristiska.

Merabs skönhet ska för övrigt ha varit Torgny Lindgrens egen favorit, medan Batseba kanske är den mest kända.

Hade sitt ursprung i sten

Men hur kan man bara skriva att en speciell av många böcker är den viktigaste. Jo, för att ordet viktig kan betyda så mycket. För mig är en berättelse viktig när den framstår som om den vore inristad och hade sitt ursprung i sten. När man får en känsla av att den skulle finnas kvar även om papperet och orden utraderas. 

”Tre ting äro mig förunderlige, och ett fjärde vet jag icke: Örnens väg i vädret, ormens väg på hälleberget, skeppens väg mitt i havet och en mans väg till en pigo”. Det låter Torgny Lindgren huvudpersonen Jani, i Ormens väg på hälleberget tänka/säga. Och det gör han i ett västerbottniskt landskap som är mer bibliskt än de bibliska.

Står som tempelpelare

Tallarna (av vilka huvudpersonens styvfar hänger sig i en) står som tempelpelare, glest utspridda bland kråkbär, mossbeväxta flyttblock och renlav. Där finns sandiga klara vattendrag med sik och trollsländor. Och de är omgärdade av en särskild sorts mörkgröna, smala granar. Om vintern är det annorlunda, men ändå stort, klart och mycket tyst. 

Sådana är landskapen i södra Norrbotten där jag växte upp, och i Västerbotten, där många av Torgny Lindgrens böcker utspelar sig, de som nu har stabiliserat sig i ett bestämt antal (det blir inga fler, och inte heller färre). För Torgny Lindgren var precis som, PO Enquist och Sara Lidman och så märkligt många andra svenska författare, västerbottning. Och han skriver på det som så många antar är dialekt.

Ödmjuk och bestämd ton

Men riktigt så enkelt är det inte. För medan dialekten på andra sidan länsgränsen, i södra Norrbotten, i stort sett saknar kända uttolkare och kommer ur munnarna i underliga och, för utomstående, svårtolkade stavelser, och inte heller gör sig bättre förstådd som skriven, uttalas varje liten bokstav i böckerna skrivna av författare som Torgny Lindgren och Sara Lidman med en ödmjuk och bestämd ton. Ingen bokstav får glömmas! Och alla ska nedskrivas!

I själva verket är den västerbottniska litterära dialekten konstruerad, precis som Jonas Hassan Khemiris språk i Ett öga rött. Och att det överhuvudtaget låter sig göras att konstruera en sådan dialekt som den Torgny Lindgren använder beror på Bibeln, och Norrlands egen väckelserörelse, framför allt Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, EFS.

Långa renläriga vintrar

Det handlar om hur man levde i Västerbottens inland under tiden före och under andra världskriget. Om långa renläriga vintrar på landsbygden, under vilka man inte ofta hade besök, och inte heller tillgång till andra sätt att roa sig än kyrkan och Bibeln. Några exempel på saker som måste ha framstått som underliga för den bibelläsande Torgny Lindgren i Västerbottens inland: 

Hur var det med fikonträden i Jerusalem? All den där oljan som alla smordes med? Och varför var det så jobbigt att föda i ett stall? I norra Västerbotten fanns det värre ställen att föda barn på. Blev man insmord i något var det björnfett mot kylan. 

Låter dem leva och dö

Och från läsandet i Västerbottens inland som är ett landskap som sluter sig om sina invånare, och låter dem leva och dö där, även om de ofta tänker sig utåt och bortåt blev han ledamot i Svenska Akademien. 

Men det fanns de som inte tyckte att han passade där.  

I boken Minnen skriver Torgny Lindgren, om hur han, när han just blivit invald i Svenska Akademien, fick frågan av Erik Lönnroth: ”Vart hör du Torgny Lindgren? Till vilken generation? Till vilken skola? Vilket decennium? Vilken konstnärlig och åsiktsbildande grupp? Vad anser du att du representerar?"

Han kunde inte svara på den frågan. 

Men när de möttes nästa gång, sa Torgny Lindgren: ”Erik, du ställde en fråga till mig. En fråga om vem jag är.”

Erik Lönnroth hade glömt. Så Torgny Lindgren tvingades upprepa frågan och gav honom också svaret: ”Jag representerar alla de författare som egentligen inte hör hemma i Akademien”. 

Västerbottensförfattarna, som i sin ungdom var hänvisade till berättelser från Gamla Testamentet, berättelser som inte kan ha stämt överens med det som de uppfattade som verkligheten, och som undrade över örnens väg i vädret. För att skriva böcker som om de vore ristade i sten, och för att förklara saker för folk som inte förstod dem.