Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Nyligen bortgångna nobelpristagaren Toni Morrison var också barnboksförfattare, tillsammans med sin son Slade. Bild: GUILLERMO ARIAS

Toni Morrissons barnböcker fördjupar hennes författarskap

Det kan vara svårt att hitta bilderböckerna som den nyligen bortgångna nobelpristagaren Toni Morrison gav ut med sin yngste son Slade. Men om man lyckas ska man hålla i hårt i dem, menar Stina Nylén.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Varför vill kändisar skriva barnböcker, frågade jag mig i en krönika här på sidan tidigare i somras. För det är som bekant inte en särskilt lätt genre att navigera i och få fram något läsvärt ur. Bara för att man varit barn – eller har egna barn – eller gillar att umgås med barn – kan man inte bara vifta med trollspöet och värpa en blivande klassiker.

LÄS MER: Toni Morrison kommer fortsätta hemsöka det amerikanska samhället

Men det handlar inte bara om popstjärnor och prinsessor – också etablerade författare av skönlitteratur för vuxna dras gärna mot barnläsarna, och det är förstås begripligt; barnlitteraturen kan på så många skiftande konstnärliga sätt uttrycka på nytt det man redan sagt, kan fokusera på budskap och ämne rakt in på de nakna benen. Det finns många stora författarskap som vid sidan av de verk som hamnar i strålkastarskenet också ägnat sig åt de allra yngsta läsarna.

Ett av de författarskapen är Toni Morrisons. Den amerikanska författaren och nobelpristagaren avled vid 88 års ålder häromveckan, och det är lätt att tänka sig att allt redan sagts om hennes ojämförliga litterära universum, hennes säregna, djupt personliga språk, hennes blytunga betydelse för skildrandet av amerikansk historia och rasismen där.

Men förutom allt det där, så var hon alltså en sak till som inte ofta kommer fram: barnboksförfattare. Tillsammans med sin yngste son Slade, som dog av cancer i fyrtioårsåldern, gav hon ut ett flertal bilderböcker, med olika illustratörer. De är inte lätta att få tag i, men hittar du en av titlarna så håll fast. För Morrison hanterar de stora ämnena lika elegant i minimalistisk språkform som hon gör i sitt övriga författarskap. Jag läser, till exempel, "The book of mean people" från 2002 som en pendang till de stora romanerna om förtryck, underkastelse, plågor och kraft till resning.

LÄS MER: Varför vill kändisar alltid skriva barnböcker?

Det är, precis som titeln anger, helt enkelt en berättelse om taskiga typer. Om hur sådana är, vad de gör och hur de fungerar. Och hur är de då, de elaka? Ja, en del är förstås storvuxna, tornar upp sig över en. Men det händer också att små människor är ondsinta.

Morrisons berättarperson står stark i stormen av skrikande och kritiserande och levererar glasklara analyser.

Det finns också så obehagliga individer att de skrattar medan de är elaka, och några av de allra elakaste viskar. Och de vill att man sitter ner, och samtidigt står upp, hur ska det gå till, och hur kan man förstå vad de vill när de skriker, det går ju inte att höra dem då? Och hur skrämmande är det inte med personer som rynkar pannan samtidigt som de ler?

Men Morrisons berättarperson står stark i stormen av skrikande och kritiserande och levererar glasklara analyser: du kan inte ta på allvar sådana elaka personer som klagar på att du inte skriver på raderna i anteckningsboken, när de själva skriver med rött bläck både ovanpå och i mellanrummen mellan bokstäverna. Och så skriver hon själv fram medkänsla och styrka, precis som alltid. För de allra minsta och yngsta, och de allra största och äldsta.