Det är knappast en slump att tre av landets tunga kulturtidskrifter nästan samtidigt har temanummer om natur och klimat. ”Inget är svårare att stoppa än en idé vars tid är inne”, skriver Sverker Sörlin i sin nyutkomna bok Antropocen – En essä om människans tidsålder (recension i GP 2017-05-26). Antropocen betecknar kollapsen för ett tankeparadigm baserat på en separation mellan kultur och natur, mellan människan och hennes miljö.
Likt ostoppbara strån i asfaltens springor tränger sig naturen in i humaniora och konst. ”Klimatångest” är ledordet för Glänta nr 1 2017. Vad är det för slags känsla? Vad kan den leda till? Gästredaktören Julia Nordblad tar läsaren till ”handlingsmöjligheternas hav, ett hav där allt kan göras men ingenting händer”.
Efter ett antal texter blir det isbadet en smula monotont, men uppiggande när Moa Mathis läser Shakespeare, Marx och Karen Blixen genom att uppmärksamma får och pinnar, eller när idéhistorikern Johan Fredrikzon tolkar postapokalyptiska romaner som lektioner i att se det som ligger närmast och betyder mest.
De där gröna stråna i asfalten är en ofta använd bild av kuvad natur under hård, exploaterande modernitet. Men finns det inte någonting bedrägligt i den gröna metaforik som omger miljörörelsen? ”Natur” är ju inte bara fågelkvitter i skogen och frodiga ängar. Natur är lika mycket mörka avgrunder i haven, karga glaciärer och öknar, blod och död, förruttnelse och erosion.
Under ett tunt lager hud är även människan ett osynligt köttmörker, hem för oräkneliga mikroorganismer. Och destruktiva, perversa begär. ”Naturen” är inte lika med det som syns, än mindre det som är vackert.
Dessa idéer är drivkrafter bakom ”svart ekologi”, som nu fått en samlad svensk introduktion i och med tidskriften Aiolos nr 56.
Dark ecology – begreppet myntades av filosofen Timothy Morton för ett tiotal år sedan – gör upp med såväl romantikens natursyn som humanismens människobild, och knyter filosofiskt an till idéer om pessimism och nihilism, till känslor av depression och tomhet inför naturen. Inte Thoreau utan de Sade, inte Grieg utan black metal.
Dubbelnumret 75-76 av OEI har en vidare infallsvinkel än både Glänta och Aiolos. Temat är ingenting mindre än naturbegreppet. Raymond Williams menade att det utgör det kanske allra mest komplexa begreppet i den västerländska idéhistorien, och får ord som kultur, samhälle, klass och konst att blekna i jämförelse.
OEI-numret innehåller dikter, fotografier, essäer, manifest, vetenskapliga artiklar, skisser, utdrag ur böcker, textfragment från antik filosofi med mera. Den monumentala volymen blir något av ett arkiv eller en utställning. Över naturreflektioner som alltför ofta har marginaliserats eller glömts bort.
I ett samtal med huvudredaktör Jonas (J) Magnusson kommer arkitekten och konstnären Stuart Wrede in på landskapsmålaren Caspar David Friedrich. ”För mig framstår Friedrich som oerhört betydelsefull; långt viktigare än Picasso och Duchamp. För honom är naturen helig, och det måste den i någon mening också bli i vår kultur idag om vi ska kunna överleva.”
Under den storstadsorienterade, antiromantiska högmodernismen hade ett sådant uttalande varit kätterskt, trots att miljöproblemen redan då var både stora och väl dokumenterade. Men tiden tycks nu vara inne för ett annat sätt att tänka, för en annan etisk, politisk och estetisk matris. Antropocen kan vara ett ord för detta nytänkande.
