Teatern finns inte utan publiken

Någon gång för fruktansvärt länge sedan skrev Aischylos pjäsen ”Perserna”, om slaget vid Salamis. Denna fasansfulla krigsskildring sägs vara det äldsta bevarade teaterstycke som finns. På den tiden utgjordes en ensemble av två skådespelare. Aischylos hade själv deltagit i slaget, och hans dramatiska lösning blev en budbärare som ger ett krigsreportage i teaterform om döda kroppar som flöt i vattnet. Förmågan att berätta berättelser med de medel som finns till hands är någonting som har följt människan genom alla civilisationer. Och människor har tagit sig till en plats för att lyssna och se och drabbas.

LÄS MER:Recension: ”Dödsdansen” på Folkteatern

På Aischylos tid kunde publiken på en föreställning uppgå till 15 000. Och den är inte liten nuförtiden heller. När branschens organisation Svensk Scenkonst 2019 redovisade de årliga publiksiffrorna visade det sig att 7,8 miljoner besökt en scenkonstföreställning det året. Räknar vi dessutom in privatteatrar, sommarscener och fria grupper kommer vi över en summa på 10 000 000 besökare. Så den kris för teatern som ibland utropas kanske inte finns. Däremot befinner sig världen i kris. Vilket försätter teatern i en ny och oprövad situation.

Pandemin skapar en global gemenskap

När larmen om corona lamslog Sverige gav jag mig ut och joggade. Jag sprang utan hörlurar för jag ville kunna tänka klart. Jag hade en stark känsla av motstånd i mig. En oformulerad sådan. Det enda jag visste var att det inte var tid för eftertanke eller reflektion, nu måste något göras. Och detta något blev ”Urgent Drama”. Ett digitalt projekt där Folkteatern beställde korta scener som speglade pandemin från dramatiker från olika delar av världen. Vi fick bidrag från Singapore, Haiti, Sydafrika, USA, Ryssland och många fler. Teatern producerade i rapidtempo, och med de resurser som fanns i huset, ett antal kortfilmer, textade på engelska.

Det gav Folkteatern en energi och skapade en känsla av global gemenskap: vi sitter alla i pandemibåten. Vi beskriver den på olika sätt, men hos oss alla har den slagit ner som en bomb. Nu kan en publik i Sverige ta del av en berättelse från Argentina och tvärtom. Vår slutsats blev att skulle tänka mindre på det som inte gick att göra under rådande situation, och i stället fokusera på vad vi kan göra. Och då blev möjligheterna bara fler och fler.

Att repetera en föreställning som går om intet

Under hösten var jag tjänstledig för att regissera på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Vi arbetade som vanligt, lite större avstånd mellan skådespelarna, men i övrigt så var processen inte nämnvärt annorlunda. På genrepet ställdes allt in och teatern stängdes ner. På ena sidan Sergels Torg ett öde, nedsläckt kulturhus, granne med ett Åhléns där kunderna trängdes i rulltrappor och på avdelningar. Publiken fanns där, precis utanför dörren!

LÄS MER:Inställt gång på gång - hur laddar teatrarna om?

Men att den skulle kunna sitta i en teatersalong på säkerhetsavstånd i ett ventilerat rum, avfärdades med argumentet att stängda scenlokaler hade ett viktigt signalvärde. Samtidigt som gallerior, restauranger och andra miljöer klarade sig genom att sätta några tejpremsor på golvet. Och inne på teatern satt en ensemble med sina roller i kroppen. Oförlösta.

När jag började repetera nästa föreställning, ”Arvet”, en nyskriven pjäs av Alejandro Leiva Wenger, märkte jag att det inte var som vanligt. Arbetet gick trögt och jag hittade inte tonen. Det var som om jag inte ville att det skulle bli bra. Så när vår tonsättare Joel Hammad Magnusson kom med sin musik, blev jag rädd. Den var för bra. Ingen kommer ju ändå få höra detta.

Publiken är den sista ingrediensen

Då insåg jag att jag blivit bränd. Precis som i en relation där någon blivit dumpad och nu försöker öppna sig för nåt nytt. Det visade sig att flera i rummet hade gjort samma erfarenhet av att ha gett allt för en föreställning som blev till ingenting. Det säger något om teater. En föreställning är inte klar i och med sin premiär, den har ett fortsatt liv fram till den sista föreställningen. All förberedelse, all repetition är bara ett slags beredning för det som sedan ska bli till.

Publiken är den sista ingrediensen.

På Folkteatern har vi fattat beslutet att öppna upp i liten skala. Som mest tar vi in åtta personer. Alla får inte plats. Men det är en publik. Och de miljoner som just nu inte får en biljett inser ändå att teatern är satt i bruk och väntar på dem. Att repetera fram föreställningar pandemin till trots är att tro på teaterns värde och förmåga att fylla en funktion i samhället. I dagarna gick vår finansminister ut med fortsatt omfattande stöd till scenkonsten under pandemin. Det är ett en stark signal om att det är många som ser kulturens betydelse.

LÄS MER:Nationalteatern erövrade förorten – och ungdomarna

I kristider har teatern ofta behövts mer än någonsin. Under den ekonomiska kollapsen på Island var teatersalongerna överfyllda. Likaså i nittonhundratjugotalets Berlin. Vår tids kris omöjliggör det. Vi kan inte trängas i några teatergradänger. Men vi kan spela och skapa unika upplevelser för ett fåtal. Kanske är det en lisa för många som ger kraft att orka lite till.

När vi inte kan tänka kvantitativt så blir istället exklusiviteten en kvalitet. Och när röda lampan lyser ut mot Järntorget så lever en del av staden. För teater finns inte utan publik. Vare sig det är fyra personer eller 15 000. Det är en av vår konstforms fantastiska och smärtsamma sanningar.

Frida Röhl