Långt innan En uppstoppad hund debuterade Staffan Göthe med en finstämd liten livskris för barn, En natt i februari. Pjäsen är 70- talsmärkt, men knappast så att den ger nyliberaler blodstörtning. I centrum står ett barns rättigheter, fantasier, djupa känslor. Texten går dock längre: i lyrisk form är det en traumabehandling som ska lekas fram på scenen.
Teater Eksem, som ifjol gjorde en rapp version av Eva Enslers Vaginamonologerna, har med frigruppen Ensembla uppgraderat pjäsen för barn och unga vuxna som kan sin Bolibompa. Det finns något storögt över Maria Alfredssons och Stefan Anderssons uppsättning. Som om psykodramat som genre blivit tv-urvattnat. Istället för sceniska fördjupningar av Göthes livsproblematiseringar har ensemblen fokuserat på det fysiska i pjäsens fantasier. Det gör de å andra sidan riktigt bra.
Pjäsens huvudperson är Pojken som grubblar sig sömnlös efter en särskilt otrevlig skidutflykt. Hans tankar förkroppsligas av tre gestalter, medan han själv aldrig syns. På gästscenen Amandas Teater i Nordostpassagen är det istället Flickans jobbiga dag som rättframt spelas upp av Lisa Bengtsson, Karin Dalemo och Åsa Knide. De delar på gestaltningen av hennes upplevelser, all ilska och ångest, efter den där hemska stunden när kamraterna hetsade henne utför Dödsbacken och pappans fina termos gick i kras. Tankarna virvlar: om hon ändå kunde dö, så att alla ångrade sig. Eller ska hon hellre rymma bort från pappans bannor?
Uppsättningen är dynamisk, de unga skådespelarna presterar flera fina situationer och roliga abstraktioner. Visserligen plattas Göthes symboliska rollspel till en aning. Här finns ändå mycket att glädjas åt, innan Flickan grubblat färdigt och törnar in.
