En gång lekte jag hos en kompis som bodde i det närliggande villasamhället. När det var middag sa hon: ”Du kan vänta här.” Jag satt på det virkade överkastet i hennes flickrum och kände mig ensammast i världen.

Men jag minns det för att det var ett undantag, liksom jag minns deras druvklase i plast, mycket exotisk. Jag, född i slutet av 1980-talet, brukade nämligen få mat hos kompisar, särskilt eftersom jag bodde på landet och inte själv kunde ta mig hem. Och jag upplevde det där beteendet som snålt – och märkligt.

Debatten om Swedengate, som det kallas, har gjort hela Twitter rasande. Ryktet om den svenska märkliga middagskulturen har nämligen nått världen, via det amerikanska forumet Reddit.

Jag ringer mina föräldrar. ”Fick ni mat hemma hos kompisar när ni var små?”. ”Nää, aldrig”. Middagen var ett bra sätt att få hem ungarna, så att de inte rände runt hela tiden. ”Kom hem till kvällsmaten”, och så vidare. Men det handlade också om pengar. På 50-talet var maten en större del av den disponibla inkomsten. För familjer som levde på marginalen blev det en oskriven regel, som blev till en kulturgrej.

Det är väl inte konstigt att vi är lite märkliga, svenskarna, ett folk som gick från ”u-land” till ”i-land” på några decennier.

Detta kan dock ifrågasättas – det där med pengarna borde jämna ut sig i längden. Och hur mycket äter ett litet barn? I villan där jag satt på sängen och väntade hade de inte lite pengar, tvärtom. Det var nog därför jag skämdes.

För oss som läst ”Är svensken människa? Gemenskap och oberoende i det moderna Sverige” (2015) av Henrik Berggren och Lars Trägårdh så ekar parallellerna till det heliga svenska oberoendet, som de delvis härleder till de svenska skiftesreformerna på 1700- och 1800-talet, där gårdarna flyttades ut från byarna för att hamna närmare sina tilldelade åkrar. Ett tidigt exempel på den svenska sociala ingenjörskonsten, men inte ett jämställdhetsprojekt, snarare tvärtom. Vilka tror ni fick de bästa åkrarna?

Det är inte orimligt att tänka sig att det var där och då som svensken behövde börja klara sig själv, ensam ute i skogen. Detta förstärktes av den svenska socialdemokratin, där man hellre (i hemlighet) tog emot bidrag från staten än att fråga en vän om ett lån. Där barnen skulle göras oberoende av sina föräldrar. Ett ovanligt projekt, som har sina för- och nackdelar.

För mig som härleder min kulturella fostran till generationer av skötsam arbetarklass, som det kallas, sitter detta i ryggraden. Och det är väl inte konstigt att vi är lite märkliga, svenskarna, ett folk som gick från ”u-land” till ”i-land” på några decennier. Från hungerkravaller till framtidens samhälle. Hur skulle vi bete oss? Det är pinsamt att vara beroende av andra. Ska min unge äta sig mätt hos någon annan? Nej tack, vi har minsann mat hemma. Så fattiga är vi inte.

Detta blir en kulturkrock i dag. En vän som invandrat till Sverige beskrev sorgset hur sällan folk bjöd hem henne på middag. Det tog henne många år innan det hände, trots att hon hade svenska kompisar. Jag skämdes när hon sa det, men det stämmer. Tröskeln till att bjuda hem någon på middag är hög. Det beror inte ens på oartighet, snarare att man inte vill tvinga på någon sin egen tråkiga mat. Då är det enklare att träffas ute. Vi ses på en öl. Enkelt, neutralt, billigt.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS OCKSÅ: Twitterstorm mot svenskars snålhet

LÄS OCKSÅ: Jagkulturen dödade fantasin

LÄS OCKSÅ: Rädda Konstepidemin och KKV

TEXT

Följ

Sanna Samuelsson

[email protected]

Följ