”Koloniala, rasistiska och patriarkala förtryck har skapat och gött klimatkrisen. Vi behöver montera ner alla dessa system.”
Det var i slutet av november som vänstern fick en tidig julklapp. Den svenska klimataktivisten Greta Thunberg författade en debattartikel på sajten Project Syndicate vars politiska innehåll knappast kunde missförstås (29/11). Men bortom en glatt twittrande Göran Greider, som påpekade logiken i att ”Greta Thunberg rör sig vänsterut” och välkomnade hennes ”systemkritik”, hände något annat. Något som understryker det usla självförtroendet hos dagens vänster och innebär en rad potentiella problem.
För när SVT:s klimatkorrespondent Erika Bjerström analyserade artikeln ihop med Thunbergs tal på klimatkonferensen i Madrid (11 december) – där hon talade om folkets hopp mot svekfulla politiker – och skrev att aktivisten låter som en populistisk vänsterpolitiker, då exploderade sociala medier och tyckare.
I vänsterorienterade tidningen ETC (12 december) kommenterade chefredaktör Andreas Gustavsson Bjerströms text med påståenden om ”konspiratoriska troper” och ord som ”illavarslande” och ”häpnadsväckande”. Inte för att han har något emot vänsterpopulism – tvärtom – utan för att det enligt honom är en definition som passar en svensk höger som ogillar Greta Thunberg.
”Public service ger högerpopulister tolkningsföreträde att avgöra vilka som är vänsterpopulister” förklarade han.
Den som för en stund släpper rädslan för vad svensk höger ska tycka om formuleringar som Thunberg och hennes medförfattare uppenbarligen har valt av en anledning, ser snarare att Bjerström lutade sig mot en korrekt definition av populism – liksom av politisk utveckling de senaste åren.
Att delar av vänstern ägnar sig åt en missriktad ilska mot SVT i stället för att ta chansen till en medvetet politisk omfamning av världens mest kända och hyllade aktivist är både förståeligt och beklagligt.
Om begreppet ”populism” har det debatterats i decennier. Till de främsta i ämnet räknas statsvetaren Jan Werner Müller vars handbok ”Vad är populism?” gavs ut på svenska ifjol. Några viktiga definitioner i den är att populism alltid är ”kritisk till eliter” – antielitistisk – samt antipluralistisk. Exempelvis när man som Thunberg talar om ”falskt ledarskap” som ”tillåtit profitörer på planeten”. Och ställer ett homogent folk – ”de enda som inger hopp” – mot detta.
Låter då detta som en populistisk vänsterpolitiker? Varför inte ta ett europeiskt exempel. I presidentvalet 2012 kampanjade den franske socialisten Jean-Luc Mélenchon med klassiska universella vänsterfraser och på mötena vajade röda fanor. Fem år senare centrerades hans kampanj kring ”folket” mot en fond av trikoloren.
Mélenchon är inte den ende som identifierat att traditionellt vänsterspråk har negativ klang och att man hellre ska mobilisera "Folket" mot oligarkiska eliter. Vi har hört det i kritik av ett teknokratiskt EU eller av Världsbanken – inte alltid felaktig i budskap, men alltför ofta populistiskt i sin retorik. Thunbergs tal hade i sin kritik av första kontra tredje världen tydlig klang av detta.
Det betyder inte att Thunberg ”är” en vänsterpopulist. Eller att Bjerströms analys inte kunde vara mer omfattande – givet reaktionerna är det uppenbart att ämnet kräver detta. Eller att vi inte kan diskutera gränsen mellan oroväckande populism och legitimt vädrande av missnöje. Eller skillnader mellan vad som uttrycks av aktivister och av nationella politiker.
Däremot förvånar mig den ofta uttryckta tanken att man inte ska vrida och vända politiskt på en 17-årings tal och artiklar.
Vem gynnar det?
Thunbergs retorik kommer i en era som statsvetaren Ivan Krastev har döpt till ”Populismens tid”. Jag är knappast den ende vuxne som i några års tid har haft barn omkring mig för vilka jag har benat ut högerpopulisternas påståenden om motsättningen mellan lögnaktiga eliter och "Folket". Det är inte en bra situation när de kommer till mig och pekar på att Greta Thunberg, som har ett gigantiskt genomslag bland tonåringar, använder samma språk. Påstår man då att det hon säger är opolitiska sanningar, att det enbart handlar om att hon förmedlar vad forskningen säger – då uppstår problem.
Den föreställt apolitiska Thunberg har i detta en än så länge renande funktion. Jag ser fram emot att hon förlorar den – och att systemkritiken blir vänster på allvar.
Att delar av vänstern ägnar sig åt en missriktad ilska mot SVT i stället för att ta chansen till en medvetet politisk omfamning av världens mest kända och hyllade aktivist är både förståeligt och beklagligt. Beklagligt för att man här har möjlighet att understryka att en förnuftsbaserad position i klimatfrågan utgår ifrån klassisk vänsterpolitik – fördelning, beskattning och så vidare. Eller om man nu vill tala patriarkat och kolonialism.
Man kunde omfamna detta och samtidigt kritisera växande nationalism i delar av vänstern – något som kommer bli en bromskloss i en fråga som kräver internationella lösningar – samt peka på risken med att spela på föreställningar om konflikten mellan Folket och Eliten.
Men rädslan för att det ska bli en dödskyss är också förståelig. Inte bara för att man i så hög grad tappat tilliten till att vara vänster med stort V. Om Thunberg tydligt framstod och omskrevs som vänster – eller som vänsterpopulist – skulle inte bara det befintliga och djupt obehagliga hatet mot henne tillta. Det skulle bli svårare för världsledare och Hollywoodstjärnor att PR-posera med ikonen på förmiddagen och döva samvetet inför privatjetsresan på eftermiddagen.
Den föreställt apolitiska Thunberg har i detta en än så länge renande funktion. Jag ser fram emot att hon förlorar den – och att systemkritiken blir vänster på allvar.
LÄS MER:Public service begår samma misstag som Navid Modiri
LÄS MER:Europas historia för utomjordingar
LÄS MER:Hynek Pallas: Dags att kulturdebattörerna blir obekväma på riktigt
