För några veckor sedan initierade filmskaparen Ali Abbasi tillsammans med flera kollegor ett upprop för att stänga den iranska ambassaden i Stockholm. Det kan låta drastiskt men signalerar att den iranska regimen har förlorat sin legitimitet, menar de. Det skulle vara en signal om att protesterna i Iran är epokgörande händelser, inte bara där utan i hela Mellanöstern, som Sverige tar på allvar.
I veckan meddelade utrikesministern Tobias Billström dock att det inte är aktuellt. ”Nej, i det här fallet gör vi bedömningen att det är viktigt att ha de diplomatiska kanalerna öppna” säger han till SVT(1/11). Han menar att påverkansarbetet mot Irans regim sker på EU-nivå, främst genom sanktioner. Detta implicerar att den nya regeringen inte tycker att Sverige behöver agera på egen hand i frågor som gäller mänskliga rättigheter och förtryck. En feg om än inte överraskande hållning.
Sverige har inte heller stängt den ryska ambassaden, trots att de för krig i Ukraina och att Säpo har bedömt att var tredje rysk diplomat är spion, vilket SR rapporterade om redan förra året. Här finns ju en djupt rotad diplomatisk tradition som är något okonventionell: Som bekant har vi diplomatiska förbindelser med Nordkorea, med en ambassad i Pyongyang.
Vi har ju ingen ”feministisk utrikespolitik” längre, vad den nu var värd.
Skillnaden är att vi har en stor iransk diaspora. Sverige är tredje på listan över länder i Europa, efter Storbritannien och Tyskland, med flest personer med sådan bakgrund. Det gör att förtrycket i Iran också angår oss – utöver en allmän solidaritet med världens diktaturer. Det påverkar människor här på ett mycket direkt vis, vilket tyvärr ofta glöms bort. Där har den iranska ambassaden en särskild roll. GP rapporterade i veckan om göteborgaren Ata Ahmadi som postat regimkritiskt om protesterna i Iran på sin Instagram (3/11). Då fick han ett hotfullt samtal från en anställd på ambassaden som sa att ”det här kommer att stå dig dyrt.”
Att hotas av iransk ambassadpersonal är han tyvärr inte ensam om. Docenten Ardavan Khoshnood poängterade nyligen i SvD att Sveriges ”politiskt aktiva exiliranier lever under ständigt hot och övervakas av regimens agenter.” (22/10) Där har ambassaden en viktig funktion. Symbiosen mellan regimens underrättelseorganisationer och dess ambassader är tydlig, menar han, inte bara i Sverige. Ett extremt exempel är när Nederländerna 2019 anklagade den iranska ambassaden där för att ligga bakom mord på exiliranier.
Därför vore det inte bara en tom gest att stänga ner ambassaden, det skulle hugga av den islamistiska regimens bläckfiskarm in i Sverige. Det är orimligt att människor i Sverige ska bli hotade för sina ställningstaganden för grundläggande mänskliga rättigheter. Den iranska diasporan världen över gör en stor skillnad politiskt, helt på egen hand.
Vi borde stötta dess aktivister i stället för att låta ambassaden trakassera dem fritt. Så kan Sverige göra skillnad och stötta de fantastiska protesterande kvinnorna i Iran, även på hemmaplan.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Kvinnors uppror mot förtryck präglar iransk film
LÄS MER:43 år av statlig misogyni i Iran har resulterat i detta
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
