Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Carl-Henning Wijkmark tilldelades 2007 Augustpriset för romanen ”Stundande natten”. Bild: ANDERS WIKLUND / TT

Mikael van Reis: Sverige blir fattigt utan Carl-Henning Wijkmark

Författaren, essäisten och översättaren Carl-Henning Wijkmark är död. Han blev 85 år. Mikael van Reis minns en litterär och intellektuell guide.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Carl-Henning Wijkmark har varit min litterära och intellektuella guide sedan tidigt 70-tal. Utan honom vore Sverige bra mycket fattigare. Jag har ofta undrat varför inte fler följt honom i spåren som romanförfattare, översättare och essäist.

Han var för mig vår ”gode europé”. – moralkritisk, stilistiskt suverän och djupt bildad i 1900-talets litteratur och historia. När han genomkorsade andras litteratur eller egen var det alltid innanför ett uppfordrande ramverk av kulturkritik där människovärdet prövades. Särskilt i ett 1900-tal vars totalitära krafter förvandlat människan som individ till en råvarukälla åt en utilitaristisk politik.

Jag mötte honom först som översättare av Walter Benjamin i ett suverän urval i ”Bild och dialektik” (1969). Den reser jag ständigt med. Vid den tiden hade han även översatt Nietzsche i ett urval. Dessutom hade han skrivit en briljant och rafflande roman som drog ner byxorna på det svenska moralkommandot – ”Jägarna på Karinhall” (1972) som handlar om en brittisk agent som tar sig in i Görings jaktslott.

Sedan följde ”Rött och svart: kritik och presentationer 1958-76” om allt det tyska och franska som Wijkmark var specialkunnig i. 1968 avslutade Wijkmark sin presentation av J. M. G. Le Clézio med orden: ”Sällan ser man en blivande nobelpristagare avteckna sig så tydligt vid så unga år.”

Wijkmarks essäistik fick en fortsättning i ”Litteratur och människovärde” (1988) och ”Samtiden bakom oss” (2005). En särskild roll spelar ”Den moderna döden” (1978) – en satir med svarta naglar om ett symposium om dödshjälp.

Vid sidan av denna knivskarpa värdegranskning följde Wijkmarks författarskap i sju romaner som tog form som existentiella thrillers med bränsle och berättelser som mer sällan återfinns i annan svensk litteraturer. Hos Wijkmark fanns ingen motsättning mellan erotik och politik, mellan revolution och reaktion – och inte heller mellan läsglöd och idégestaltning.

Han upprepade inte tidigare framgångar utan bytte istället spår. Ta bara ”Dressinen” (1977) som skildrar en förlupen belgisk munk som börjar mer tro på vetenskapen än på Gud. Från en station i Kongo seglar han över Atlanten med en dressin och sällskap av tre apor. Vi får ett tvärsnitt genom utvecklingsläran.

I de romaner som följde bearbetade han teman där det historiska skeendet korsar vilsna européer på spaning efter sig själva. ”Sista dagar” (1986) skildrade mordkonspirationen mot de Gaulle 1962. ”Dacapo” (1994) utspelade sig under murfallets år 1989. ”Du som ej finns” (1997) nystar upp det möjliga förflutna under det finska fortsättningskriget 1944.

En favorit är ”Den svarta väggen” (2002) som handlar om en framtid i Sverige där människor går med mask för ansiktet. En annan är Wijkmarks sista roman ”Vi ses i nästa dröm”(2013) där han kastar om tiden. Är huvudpersonen sin egen far? Det är dubbelgångaren men också döden som är Wijkmarks stora teman. För ”Stundande natten” fick han Augustpriset 2007.

Carl-Henning Wijkmarks exceptionella romaner är fulla av krypande skuggor och plötsliga äventyr. Allt handlar om slump och öde och hur ändligheten klipper människans silhuett. Därför kommer jag alltid att resa med hans böcker som proviant, de är livsmedel.

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.