När var det Centern sålde alla sina tidningar? Det var 2005, alltså bara fjorton år sedan. En svindlande affär. För sina elva beskedliga tidningar, och 700 anställda, tydligen värda sin vikt i guld, kunde Maud Olofsson kvittera ut 1,8 miljarder kronor!
Hon fick en hel del snubbor för att underskatta pressen som politisk opinionsbildare, men det tog inte skruv. Centern blev landets rikaste politiska parti. Glad är Annie Lööf idag.
Vem köpte? Det gjorde Stampen i Göteborg, ett av dåtidens mest offensiva mediehus. Varnande röster fanns, men inte så många. Det skulle dröja några år innan detta shopoholic-beteende stämplades som missbruk. 2012 stod Stampen på krönet, som ägare till 37 (!) tidningar plus portaler och annonsblad.
Peter Hjörne blir största minoritetsägare, och bland ägarna finns också familjen Ander, bakom Nya Wermlands-Tidningen.
Resten är historia, botten gick ur branschen, Stampen och familjen Hjörne stod vid konkursens rand, men räddades av rekonstruktion och tillskyndande lokala finansfamiljer. Att tänka sig landets framsida utan Göteborgs-Posten gick inte.
Det går fortfarande inte. Men från och med nu är GP och västkusttidningarna Hallands Nyheter, Hallandsposten, Bohusläningen, Strömstads Tidning och TTELA inte längre en lokalromantisk affär. Det norska bolaget Polaris, som till 29 procent ägs av Schibstedsfären, har köpt in sig i Stampen med 51 procent. Peter Hjörne blir största minoritetsägare, och bland ägarna finns också familjen Ander, bakom Nya Wermlands-Tidningen.
Att Stampen har varit till salu har varit känt en tid, men inte riktigt hur och inte riktigt varför. Likviditetsbekymmer säger några, men det förnekas av ledningen. Enligt vd och styrelse är affären ett sätt att anpassa sig till annonsmarknaden. För att mota de globala jättarna Google och Facebook behövs större muskler, och det har Schibsted, som också är starkare på webb.
Med Bonniers köp av Mittmedia i beaktande kommer Schibsteds nya engagemang i Stampen att applåderas, en liten förändring mot "balans".
Vem som har rätt får ekonomerna analysera. Men vad betyder affären publicistiskt?
Det är inte länge sedan en annan jätteaffär fick det mediala landskapet att skälva när Mittmedias 28 tidningar, längs Norrlandskusten och i Mellansverige, också stod nära konkurs - utan möjlighet till rekonstruktion. Bonniers köpte det fallfärdiga Mittmedia för några kronor, vilket sågs som rena barmhärtighetsgärningen. Bonniers fick nyligen klartecken av Konkurrensverket, trots sin dominanta ställning i medie-Sverige.
Med Bonniers köp av Mittmedia i beaktande kommer Schibsteds nya engagemang i Stampen att applåderas, en liten förändring mot "balans". Men sett över tid är det ännu ett bevis på att likriktningen av den svenska pressen gått i rekordfart.
I försäljningen av Stampen framhålls att pressen i Norge och Sverige ligger extra långt framme inom digitalisering och webb. Man kan nog säga att branschen rusat digitaliseringen till mötes lite för ivrigt, innan finansieringen var klar. Fortfarande är det ju den klassiska papperstidningens prenumeranter som tåligt bär kostnaderna, och genererar den lilla vinsten.
Både Stampen och Mittmedia har själva lagt grunden till den extrema likriktningen.
Man kan också konstatera att de vilda tidningsköpen och sammanslagningarna redan har lett till strömlinjeformning och nedrustning av redaktionell kultur. Både Stampen och Mittmedia har själva lagt grunden till den extrema likriktningen. Om detta beteende var nödvändigt av ekonomiska skäl kan inte jag bedöma, och inte så många andra heller, för den delen.
56 procent av svenskarna läser en dagstidning varje dag. Det är många, många fler än vad Centerpartiet spådde 2005. Och det är den gedigna lokala journalistiken som prenumeranterna vill ha, även om lokal politik, både på papperet och digitalt. Lokal journalistik och en allsidig belysning av världen. Framtiden får utvisa om GP:s och Västsveriges läsare kommer att få detta.
