"Kolla, som Titanic" säger en passagerare och pekar mot den v-formade fören där Jack och Rose bör stå. VIP-båten är till för viktiga intressanta personer – det vill säga de som har pungat ut 150 kronor för en timme med dj och bar på väg mot Styrsö.
Väl framme kör båten rakt in i kajen. Ljudet av glaskross tränger igenom musiken, som fortsätter att spelas från en playlist ur högtalarna. Dj:n har nämligen försovit sig till första avgången. På nedre däck slutar konversationer tvärt. Någon säger "jag trodde att jag skulle dö" och sköljer ner orden med cava, bedövar tanken om att Svea af Bohuslän är nästa Titanic.
Åkturen är en opretentiös historia. Ingenting sker på rutin och det är på sätt och vis essensen av Styrsöfestivalen. Det gör upplevelsen äkta. Flera arrangörer är nykomlingar och har som främsta ambition att skapa närhet mellan artister och besökare, och det lyckas de med.
Gräsmattan är full av lust. Publiken spänner över generationer. Framför Trocadero-bussen leker småbarn bredvid föräldrars semesterdimmiga bevakning. Från scen pratar duon Klara & jag om sin student. Tjejer, många ser ut som klassens Lucia, sjunger med i "varför krångla, jag vill hångla" och sträcker sig mot en molnfri himmel med sina kombuchamojitos.
Men ungdom är ingen förutsättning för trivsel. En medelålders man sätter händerna i midjan och säger "vilken grej" innan han slår sig ner framför sina grillspett.
Musikmässigt satsar Styrsöfestivalen i år på lokala akter. På en av två scener, den "lokala scenen", står nykläckta artister. Några lyser med sin potential. Till dem hör Blond med imponerande William Källén på sång, Ellen Olaison, Amnesti och Maple & Rye, ett göteborgskt Mumford & Sons.
Luleås Movits! har "fyra vykort med lokalt motiv" på sin rider. Det hedrar dem. Spelningen är sedan inte något vidare, men saxofonen i kombination med besökarnas ivriga upptåg gör den ändå duglig. En tjej med gipsat ben hoppar bock över sin egen krycka, garvar sedan åt sig själv, och en bit bort står en jämnårig på huvud till sina kompisars förtjusning.
Dag två kämpar Molly Hammar för att väcka liv i dessa slagna hjältar. Hennes röst är enorm och attityden så Stockholmsk att några måste få mindervärdeskomplex. Hon gör alla lite generade. Säger sig vilja skapa "romantic vibes" och lyckas när stora "One night" övergår i gitarrsolo.
Vita Bergen står för den ljudmässigt högsta spelningen. Sångaren William Hellström bär sneakers stora som pjäxor. Han pratar i snälla mellansnack, vrider sedan ned rösten till Ian Curtis-nivåer. Det funkar som bäst de gånger låtarna mynnar ut i stegrande Arcade Fire-landskap. Spelningen är improviserad mot slutet, görs inte på rutin.
För att befästa denna mentalitet, gör Newkid entré i en golfbil. Artistbokaren Julia Erlingson har tidigare berättat att hon bemötte förslaget med "klart du ska ta golfbilen, det är så Styrsöfestivalen!".
Energimässigt, är dag två mer loj. Folk har växt in i formatet "festival". På förfestbåten sträcker någon ut armarna som Rose, ylar när vi klyver vågorna. Ett sällskap med röda fiskehattar dricker energidryck framför dj:n, som inte är försoven. När vi ses i pressrummet, säger hon "jag spelade Harry Brandelius från typ 1941, vem dansar ens till den?".
Besökarna godtar det mesta. De är här för upplevelsen och är måna om att göra den till sin. Styrsöfestivalen har en avskalad frihetskänsla över sig, som visserligen är synonym med skärgården, och är ett gott alternativ till cirkusar som Way out west. Men för att skaffa sig en kärnpublik och göra sig slitstark, vore en god idé att hitta en nisch – förslagsvis den om att exponera mindre och lokala aktörer. Nu lever Styrsöfestivalen på människors glädje i att vistas i en berusande idyll långt ifrån fastlandets nonsens. Det är inte fel men skört.
