Varför är Göteborgsduon Studios musik så lätt att ta till sig? Är det den flytande tidskänslan? Eller lättheten i anslaget? Låtarna rör sig obehindrat mellan afropop och discoinfluenser, och kan vara på en gång suddiga och distinkta. Det är bland annat de där gitarrfigurerna som kommer in då och då, med sina mjuka melodilinjer och rytmiska attacker, som genererar en speciell närvaro.
De långa låtarna, ofta upp till tio minuter i speltid, har genomgående en loj och drömsk stämning. Man förflyttas någon annanstans och Göteborg blir en märkligt exotisk plats - Lagos i Linnéstaden, Tokyo i Majorna - och ändå är det just en lokal känsla som dominerar. Det finns också en humoristisk ådra som tycks ha sin grund i Göteborg som kulturmiljö.
Jag träffar Rasmus Hägg och Dan Lissvik i deras studio på Nordhemsgatan, i den branta backen som leder upp till Nordhemsskolan. Bland mixerbord, gitarrer, kablar och datorer lyssnar vi på några av gruppens senaste remixuppdrag. Studio har gjort om låtar med bland andra Kylie Minogue (Two hearts), Rubies (Room without a key) och Williams (Love on a real train, ursprungligen en låt med den tyska gruppen Tangerine Dream). Tre väldigt olika spår som ändå låter omisskännligt Studio.
Så hur var det att bli kontaktad av en världsstjärna som Kylie Minogue?
- Vi träffades aldrig, utan fick bara materialet skickat till oss på ljudfiler och sedan sköttes kontakten per e-post, berättar Rasmus Hägg. Det kändes litet märkligt förstås, att just vi kontaktades och gavs en sådan frihet. Utmaningen med remixar handlar om att göra sin egen grej, men i respekt för den andra artisten, och förhoppningsvis uppstår något nytt, något tredje, som inte går att artbestämma. Är det vi eller Kylie Minogue?
- Det vanligaste är ju att skivbolagen beställer remixar för att låtarna skall fungera på dansgolvet. Någon fräsig italienare lägger upp baskaggen och förlänger låten i fråga. I den världen har vi ingen chans. För oss handlar det snarare om att ta tillbaka musiken till ett replokalsstadium och det blir litet märkligt och överraskande när en artist som Kylie Minogue vill ha just ett sådant resultat. Det finns en poesi i det som jag tycker om.
Nu har remixmaterialet samlats på ett nytt fullängdsalbum, kallat Yearbook 2. Det rör sig om sammanlagt sju remixar. Förutom de nämnda artisterna har Studio också bearbetat låtar av Shout Out Louds, Love is All, A Mountain of One och Brennan Green. De har också själva blivit remixade av de norska discofantomerna Prins Thomas och Todd Terje som har gjort varsin bearbetning av Studiospåret Life's a beach.
När Studio för drygt ett år sedan samlade låtarna från vinylalbumet West coast och diverse singelsläpp på en och samma cd fick den titeln Yearbook 1. Här kan alltså ett mönster anas som har med årsredovisningar och bokslut att göra. Att sammanfatta för att kunna gå vidare.
Rasmus Hägg och Dan Lissvik berättar att titeln på den första Studioskivan, West coast, av vissa tolkats som om det hela vore en flört med amerikansk västkustmusik.
- Många har också lyft fram det eskapistiska inslaget i våra låtar, säger Rasmus Hägg. Men titeln West coast syftar mer på platsen där vi befinner oss, på det som är här och nu. Samhörigheten med de norska discoproducenterna, som Prins Thomas, Lindstrøm och Todd Terje, har också med ett skandinaviskt västkusttänkande att göra. Man kan höra att de befinner sig nära Bohuslän.
Det finns många orsaker till att Studio låter som de gör. Ett av skälen är de mer udda influenserna som tar plats i ljudbilden, som gitarrfigurerna med drag av Fela Kutis highlifemusik från Västafrika eller de drömska stämningarna som kan påminna om tysk krautrock från början av 1970-talet. En viktig referens, enligt Dan Lissvik, är Bo Hanssons sagomusik, också den från tiden kring 1970.
- Jag lyssnade mycket på Bo Hanssons skiva Ur trollkarlens hatt när vi gjorde det första albumet, berättar Dan Lissvik. Jag är uppväxt i trakterna mellan Småland och Blekinge. Många gick i den kommunala musikskolan och det var som om det fanns instrument i vartenda hus. Hemma hos oss hade vi ryska balalajkor och en del av den känslan kommer över mig när jag hör Bo Hansson-skivan. Det låter som om musiken är gjorda hemma vid köksbordet. Den har en svartvit känsla, litet som i gamla svenska långfilmer och en del av det där ville jag att våra låtar skulle uttrycka.
- Fast ett annat skäl till att vi låter som vi gör är att våra olikheter som personer. Skulle jag och Rasmus tänka för mycket på samma sätt skulle musiken bli likriktad och spänningslös.
En annan viktig förklaring är intresset för udda ljud som kan komma från de mest oväntade håll. Dan Lissvik berättar att han natten före intervjun vaknat av ett underligt basljud som fick det att vibrera i väggarna i den egna lägenheten i Landala. Han trodde att det eventuellt var blåsten, men när han gick ut på balkongen hörde han att ljudet kom från ett stort lastfartyg i hamnen.
- Det var fascinerande att ett ljud så långt ifrån kunde få sådana märkbara akustiska effekter.
Men varför blir Studiolåtarna ofta så långa?
- Kanske för att vi har svårt att välja och inte vill ta bort något? undrar Rasmus Hägg. Men för oss känns det naturligt att musiken får ta tid, och vad är det egentligen som säger att en tiominuterslåt är lång? Jämfört med en som är 25 minuter är den ju kort.
