Strömningstjänsterna har skapat bättre svensk TV

Från ”Kärlek & Anarki” till ”Björnstad” – de internationella jättarna har i år visat att de med ekonomiska muskler och kreativt svängrum stärker svenska filmkreatörer.

ANNONS
|

Lisa Langseths ”Kärlek & Anarki” är årets mest hyllade svenska tv-fiktion. Det är också en hejdlös drift med samtiden: Serien, där en framtidskonsult anlitas för att digitalisera ett bokförlag och inleder en udda relation med IT-teknikern, petar på mätbarhetssamhället, algoritmernas förtryck, svulstig kultursyn och mellanchefernas mångfaldssnack.

Inte heller strömningstjänsterna besparas.

Det är en blinkning som blir särskilt underhållande eftersom ”Kärlek & Anarki”, gjord av en filmregissör som varit en av det senaste decenniet mer kvalitetsstämplade, är en Netflix-serie.

LÄS MER:Björn Mosten: ”Folk ser mig lite som Max”

Sedan dryga året duggar det tätt av tv-serier med namnkunniga, ibland oväntade, svenska regissörer vid rodret. ”Kalifat”, ”Partisan”, ”Älska mig”, ”Björnstad” och ”Jakten på en mördare” är ett axplock.

ANNONS

Det är förklaringarna till framgången

Förklaringarna till det får som vanligt i rörlig bild-fiktionen sökas i en ständig förändring av produktionsekonomi, publikbeteende och teknik. Utan att tappa blicken på vad som ger kreativt svängrum.

LÄS MER:Recension: ”Björnstad”, HBO Nordic

Tunga filmregissörer som gör tv är inget nytt. Ingmar Bergmans ”Scener ur ett äktenskap” (1973) är välkänd i Sverige. För Bergman handlade det om att välja rätt medium för hur berättelsen skulle nå ut. På samma sätt understryker den Oscar-belönade brittiske regissören Steve McQueen att han medvetet valde BBC för sin färska antologiserie om västindier i England. För att nå bortom dagens biopublik.

Med skiftet mot strömningstjänster som konkurrerar om innehåll, och har pengar, är situationen också en annan. I filmtidskriften Point of Views podd (19/10) talar Peter Grönlund och Lisa Langseth om ”Björnstad” (HBO) respektive ”Kärlek & Anarki”.

LÄS MER:Recension: ”Kärlek & anarki” – Netflix

Grönlund hymlar inte med att det är ”tv folk skriker efter”. ”Folk” är både publik och finansiärer. Första halvåret 2020 fick Netflix 26 miljoner nya prenumeranter. 2019 var siffran 28 miljoner – totalt. I januari 2020 planerade man att lägga 17 miljarder dollar på eget innehåll. Det är två miljarder mer än i fjol.

Efterfrågan har länge varit sådan att det även i Sverige har uppstått brist på filmarbetare. Det är ett utbrett fenomen. När New York Times besökte vårt södra grannland 2019 blev rubriken: ”The World Wants More Danish TV Than Denmark Can Handle” (14/12)

ANNONS

Men det handlar om mer än var pengar och publik finns. Regissörer har fortfarande en vision om biografduken. Och som Langseth säger i podden så är 90 minuter en organiskt välfungerande dramalängd. Något alla som kämpat sig igenom en dåligt utdragen serie känner i kroppen. Samtidigt tillåter tv annan dramatisering, och det i en tid då allt fler manusförfattare är formade av tv-seriens guldålder. 20 år efter ”The Sopranos” är de som växte upp framför HBO:s myrkrigslogga vår tids berättare.

Förr hade regissören en fot i teatern, framåt har allt fler den i tv.

Kanske just som med ”Björnstad”. I botten en typisk beställningsprodukt efter känd förlaga (en roman av Fredrik Backman). Med manus som Grönlund inte har skrivit själv. Men man ser genast att regimatchningen inte har handlat om att sätta vem som helst bakom kameran: ”Björnstad”, som utspelar sig kring hockeyn i en avfolkad håla, är del av samma giftigt manliga miljöer som Grönlund skildrat i ”Tjuvheder” och ”Goliat”.

Det är inte fult att göra TV längre

Man ser även hur traditionella dramabastioner stärks. Svenska filminstitutet ger numera stöd till tv-serier, och samarbetet är tätt med SVT Drama. Där skapades den Guldbagge-vinnande regissören Goran Kapetanović hyllade ”Kalifat”. I dansk public service sker samma sak. Tobias Lindholms ”Utredningen” är min egen tv-favorit 2020 och thrillerserien ”Follow the money” är utmärkt. Även den med uppmärksammade svenska regissörer som Milad Alami och Gustav Möller vid rodret. Nästa år står deras kollega Isabella Eklöf för regin på M Night Shyamalans serie ”Servant”.

ANNONS

För andra, som Amir Chamdin, är arbetet i olika format vardagsmat. Chamdin har en karriär i reklam- och musikvideobranschen bakom sig och växlade efter filmen ”Cornelis” (2010) till tv. I oktober hämtade hans Viaplay-producerade ”Partisan” hem ett av världens finaste priser på tv-galan i Cannes.

Sådär kan man hålla på. USA köpte snabbt remake-rättigheterna till Josephine Bornebuschs dramedy ”Älska mig”. En genre som länge fungerat illa i svensk film har vitaliserats av en skådespelerska som försökte sälja manuset, ursprungligen en långfilm, i ett decennium. Och blev lyssnad på när konkurrensen mellan strömningstjänsterna kom igång på allvar.

Det inte heller konstnärligt fult att göra tv längre. En del av det handlar om takhöjden inom film. De eventuellt upplevda ideologiska kraven på SFI är det minsta problemet i ett land där en monopolistisk biografmarknad länge inneburit snävt grindvaktande av vad som alls kan nå duken. Något som avgör vilket kreativt svängrum man upplever sig ha. Om man ens får en publik.

Så när Grönlund påpekar att strömningstjänster ger möjlighet att nå utanför Sverige spelar det roll. En så kallad kvalitetsfilm har i undantagsfall stor publik och dess utländska potential är mest festivaler. De har inga PR-pengar. Medan ”Kärlek & Anarki” fick global premiär och ”Björnstad” europeisk. I kanaler som slog på stora trumman.

ANNONS

Man kan fnysande påstå att ”tjänsterna” bara vill ha ”content”. Men det är uppenbart att dominoeffekten sedan guldåldern, från inspiration till finansiering, har skapat bättre tv. Särskilt genom det som kallas för ”glokalt”: den globala strömningstjänsten hakar i det lokala. Ibland, som med Scandinoir-genren eller Israels tv-boom, ger det exotiska försäljningsargument globalt.

LÄS MER:Recension: ”Jakten på en mördare” – SVT

Det är därför intressant att ställa Mikael Marcimains kraschlandade storfilm ”Horizon line” intill hans nya lokala SVT-serie ”Jakten på en mördare”. I en gammal rörlig bild-ekonomi kunde en kalkylerad ”internationell” film bana väg till Hollywood. Idag är det troligare att producenter lystrar till Marcimains fingertoppskänsla i att ge true crime-genren ram av svensk samhällsförändring. Den går ju rätt in i en trend som sträcker sig från 1970-talsdoftande amerikanska ”Mindhunter” till läckert 80-taliga ”The Mire” från Polen.

Hur högt det egentligen är i tak hos strömningstjänsterna som driver den kreativa boomen, och hur det skiljer sig från andra aktörer, kan man bara spekulera i. Langseth låter i alla fall glad när hon i POV-podden berättar om en ”fullständig uppbackning till hela processen från första början”.

Och det – liksom att Netflix bara garvade åt seriens fräna pikar åt strömningstjänster – tyder ju på gott omdöme. Så dröjde det heller inte många dagar efter premiär förrän ”Kärlek & anarki” toppade tjänstens internationella visningslista.

ANNONS

En av många fingervisningar om att vi lär få se mycket mer svenskt tv-drama skapat av våra bästa filmkreatörer framöver.

Läs mer av Hynek Pallas:

LÄS MER:Recension: ”Mank” i regi av David Fincher

LÄS MER:Recension: "Parasit"

LÄS MER:Stöd filmhistorien och köp lite våldsfilm till jul

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS