När Sovjetunionen drog tillbaka sina trupper från Östeuropa var DDR en av de första satellitstaterna att rasa ihop som ett korthus. Numera återstår bara ett jättelikt dokumentberg som vittnar om den verklighet DDR-medborgarna levde i. Övervakningsstatens hemliga polis – Ministeriet för statssäkerhet (Mfs), allmänt känt som Stasi – lämnade efter sig 4 miljoner personakter. Mer än en fjärdedel av befolkningen var övervakad. Därtill 2 miljoner akter över besökare från andra länder.
Som student i Västberlin 1979 besökte jag vänner på andra sidan muren. Efter Die Wende visade det sig att Stasi placerat en informell medarbetare, så kallad IM, i det kollektiv i Prenslauer Berg jag bott i under fem veckor. Alla namn på besökare från ”kapitalistiska länder” hade registrerats, inklusive mitt.
Mer än 1,5 miljoner tyskar har sedan 1992 begärt att få ut sina dokument från Stasiarkivet. Samtidigt arbetar forskarna för full maskin. Nyligen utkom Jens Gieseke, vid centret för samtidshistoria i Potsdam, med vad som redan räknas som ett standardverk och som nu finns på svenska: Stasi. Östtysklands hemliga polis, 1945-1990. En välkommen översättning av en bok oumbärlig för var och en som vill förstå hur kontrollstaten DDR fungerade i relation till sina medborgare.
Direkt efter kriget var det de sovjetiska säkerhetsorganen som ledde jakten på nazistiska krigsförbrytare. De hamnade i fängelser som Hohenschönhausen i Östberlin, men snart låstes även socialdemokrater och andra motståndare till det östtyska kommunistpartiet SED in där. Stasi grundades 1950 och 1957 tog den perfide Erich Mielke över som högste chef och minister för statssäkerhet. Han blev kvar på sin post till december 1989, då han uteslöts ur SED och fängslades. Under hans långa tid som Stasichef byggdes Mfs ut till den största underrättelsetjänst, räknat per capita, som världen hittills skådat: ”Vi måste få veta allt! Ingenting får gå oss förbi”, löd Mielkes motto. Vid murens tillkomst 1961 var antalet anställda Stasimedarbetare omkring 20 000, i slutet av 1989 över 90 000. Dessutom fanns omkring 173 000 informella medarbetare, det vill säga civila uppgiftslämnare. Jämförelsevis kan nämnas att Gestapo som mest hade 31 000 anställda. En skillnad som Gieseke förklarar med att nazisterna inte behövde en så överdimensionerad säkerhetspolis som Stasi, då förföljelserna av politiska motståndare i Tredje riket byggde på ett mycket större folkligt deltagande än i DDR.
Förvisso var DDR en polisstat, där myndigheterna bedrev ett småskaligt krig mot den egna befolkningen. Men Gieseke punkterar samtidigt den seglivade myten om DDR som ett land där alla spionerade på varandra. Föraktet mot angivare var stort och fick många att ångra sig. Enligt Stasis egna beräkningar avbröts under 1970-talet ungefär en tredjedel av alla IM-rekryteringar. Inom civilsamhället var det särskilt familjesfären, konstnärskretsar, rebelliska ungdomsgrupper och kyrkan som kunde utgöra skyddsrum mot Stasi-infiltration. Samtidigt kan man inte bortse från den förödande inverkan den hysteriska jakten på meningsmotståndare fick på de sociala relationerna i DDR-samhället. Det förekom verkligen att familjemedlemmar och vänner spionerade på varandra och många band brast när detta uppdagades i samband med att arkiven öppnades.
Efter höstrevolutionen 1989 ironiserade en tidigare Mfs-officer om att Mielkes idealstat var ett Tyskland, där varje medborgare antingen var anställd av Stasi eller informell medarbetare. Denna dystopi om ett land där alla till sist spionerar på sig själva blev naturligtvis aldrig en verklighet i DDR, där medborgarsamhället i det långa loppet visade sig starkare än den repressiva statsmakten.
