Han kallar den sin viktigaste och bästa bok hittills.
Tittebo i Sandhem, Örsbråten i Ödenäs, Snaråsatorp i Tranemo, Östtorp i Skogsbygden är några av de gamla småbruken som fotografen Tore Hagman besökte de två sista decennierna på 1900-talet.
Dessa bönders miljöer håller idag på att försvinna. Deras hus och ladugårdar förfaller, marken de bröt växer igen. Djuren har sedan länge gått till slakt.
Nyligen hade Tore Hagman ett boksläpp på hemmaplan i Vårgårda. Över trehundra personer kom för att höra honom berätta om nya boken Vår tid med jorden.
Det är något med denna ursvenska mylla och dessa idoga människor som slet med markerna och djuren.
Kor i fägator på väg hem till mjölkning, kaffekorgar på slåtterängar, mödosamt lagda stenmurar, rostfria hinkar i farstun, hemmagjorda lieorv, hagar och ängar, kroppsarbete - bilder som genljuder av koskällor och hästtramp.
Tore Hagman har kommit människorna i sina ofta ensligt belägna gårdar djupt inne i skogen mycket nära.
"Jag vill inte romantisera dessa människors liv. Landskapet kan vara romantiskt men inte alltid deras liv. Bland alla som tog över var det många som egentligen inte var lämpade, de som drömde om något annat."
Han är inte en fotograf som närmar sig folk med kameran i högsta hugg. Han är genuint intresserad av de människor han möter och något idag så ovanligt som en god lyssnare. Det handlar om att bygga upp ett förtroende.
– Jag försöker bara vara mig själv, säger han och tillägger:
– Och jag är lite kunnig på området också och kan berömma deras arbete.
Många av dessa levnadskonstnärer, för det får man ändå kalla dessa småbrukare, har blivit Tores vänner. Han har varit på många begravningar men det finns också några som han fortfarande kan besöka.
Tore Hagman har publicerat en mängd böcker genom åren och tilldelats ett otal utmärkelser, bland annat Årets naturfotograf och Victor Hasselbladsstipendiet.
Mest känd är han för sina skildringar med människor och natur i det västsvenska odlingslandskapet, ”Mulens marker” är redan en klassiker.
Det var under arbetet med den boken som han insåg att det snart var för sent om man ville skildra dessa småbrukares liv.
Varje gård hade sina förutsättningar men mycket hade dessa småbrukare gemensamt. De var till största grad självförsörjande och hade alltid ont om pengar. Att klara sig enbart på jordbruket gick inte. Skogen var en viktig resurs och de hade ofta bisysslor som korgflätning, träskotillverkning, skomakeri.
– Jag vill inte romantisera dessa människors liv, säger Tore. Landskapet kan vara romantiskt men inte alltid deras liv. Bland alla som tog över var det många som egentligen inte var lämpade, de som drömde om något annat.
Och fotografen själv? Vad har han för anknytning till ämnet för sin bok? Jodå, farfar var småjordbrukare i Kvinnesta.
Själv är han uppvuxen i Vårgårda, vilket innebär en närhet till jordbruk.
Tore Hagman hör till den generation som åkt hölass och sett kor handmjölkas.
Och hemma på gården utanför Vårgårda finns pälsfår, minishetlandsponny, katter och en stjärnhimmel vid klart nattväder.
Man kan undra om vi någonsin kan komma tillbaka till detta sätta att leva.
– Inte till det jordbruket men det finns ändå hopp, säger Tore Hagman. Allt fler inser värdet av att leva nära naturen. Det är mycket prat om hälsa och klimatförändringen ger en ny grön våg.
Boken Vår tid med jorden är en viktig – och mycket skickligt genomförd – dokumentation av en livsstil som snart är borta.
Eller som Tore Hagman själv uttrycker det:
– Jag blev inbjuden till den sista föreställningen.
Fotnot: Boken "Vår tid med jorden" kan beställas bland annat via Tore Hagmans webbutik på torehagman.com
