Stockholmare har samma räkmacka som kulturbarn

LÄS MER:Jag vill se mina barn växa upp som kulturbarn

Sanna Samuelsson belyser i sin artikel (GP 2021-03-15) hur kulturvärlden är full av släktband där kulturföräldrar får kulturbarn. Ändå mer intressant blir henne artikel då den lyfter fram ortens, särskilt Stockholm, betydelse. Återkommer till det. Men det som fick mig att fatta pennan och lyfta mig ur det mer prosaiska vardagslivet på universitetet och reflektera utifrån min egen forskning var Carl-Michael Edenborgs uppföljande artikel (SvD 2021-03-18) där han fotad i sin egen bakgrund påpekar att det inte är en självklar fördel att vara barn till kultureliten. Möjligheten att likt han själv med rötter i arbetarklassen möta kulturhistorien som revolt uteblir. Men mellan kulturelitens och arbetarklassens barn, visst finns det andra bakgrunder som man kan misstänka format en stor mängd av kulturskapare?

Mitt intresse för betydelsen av social bakgrund och boendeort har varit konstant över decennier och ledde fram till en avhandling om proggbandet Blå Tåget (utgiven i bearbetat format hos Carlsson 2019). De flesta bandmedlemmarna kom från mycket välsituerade bakgrunder i Stockholm med gott om kulturellt kapital, men inga av föräldrarna var fria konstnärer. Att de blivande proggarna valde yrken som författare och konstnärer var inte givet. Däremot underlättade det kulturella kapitalet från uppväxten. Ändå stod klart att mötet med konsten och yrkesvalen innehöll liknande revolterande moment som Edenborg framhåller. Protesten mot med den givna borgerliga konventionen var där redan innan det vänsterpolitiska engagemanget i musikrörelsen.

LÄS MER:Att vara son till en författare har tyngt ner mig

Analysen av klassbakgrund blev ändå riktigt intressant först när den kopplades till platsens roll och blottlade hur den omvälvande rörelsen mellan finkultur och populärkultur hade början och centrum i Stockholm i slutet av 60-talet. Här fanns viktiga plattformar som Moderna museet, betydande gallerier, förlag och medier. Och inte minst en förtätning av människor i ett sjudande kulturliv.

Att reducera till vem som känner vem leder dock fel och missar något väsentligt. Kombinerar vi däremot den sociala bakgrunden med platsen hittar vi anatomin till självständighet i bedömningen av vad som är viktigt och estetiskt värdefullt. Jag kokade i min avhandling ner till en enkel formel: samhällsklass + uppväxtort = reell samhällsklass. Detta är egentligen dystrare än korrupt svågerpolitik för den som vare sig är från storstaden eller har föräldrar med yrken som skänkt status och nedärvd säkerhet. Uppväxten påverkar utvecklingen av vårt kulturella väderkorn, och en brist på framgång går inte att reducera till att någon skott sig på vår bekostnad.

För att åter följa Edenborg går jag till min egen bakgrund och faktorer bakom att jag kunnat göra några självständiga och möjligen viktiga iakttagelser genom att i det akademiska sammanhanget vara den andre. Det är egentligen ganska tydligt hur en bakgrund som bär ett mått av instabilitet kan förbindas med något av den fräschör i blicken som Edenborg beskriver. Det första förhållande jag vill lyfta fram är min uppväxt på landsbygden i Västergötlands inland som gav mig andra referensramar än flera kamrater jag mötte som student i Uppsala.

LÄS MER:Kulturen blir sämre av kulturbarnens räkmackor

Särskilt minns jag de med bakgrund från ”bättre förhållande och platser” i Stockholm, likt förfinade rashästar med vibrerade näsborrar kunde de med lätthet formulera sambanden mellan Bach och Schnittke. Den sistnämnde kände jag knappt ens till namnet. En inte helt kulturlös uppväxt på landsbygden räckte inte fullt ut, vilket ärligen inte upplevdes särskilt tillfredsställande när det begav sig. Det andra förhållande som jag tror är avgörande för vilken väg min tanke tog handlar om klassresan. Det positiva i denna sociala möjlighet ifrågasätter få. Men alla klassresor går inte uppåt och även om jag själv gjort en sådan så är nog familjens vinglande resa nedåt sedan slutet av 1800-talet än mer formande.

Denna instabila klassposition tillsammans med förflyttningen från småstad till storstad och akademi lägger grunden för ett sökande som i förlängningen kan leda fram till viss självständighet i kulturskapande eller forskning. Man utvecklar ett väderkorn känsligt för andra saker än estetiskt raffinemang. Avslutningsvis citerar jag ur minnet vad Leif Nylén med ett stort leende sade till mig sittande i det lilla hus där han bodde (son till en betydande kemiprofessor och uppväxt i en elegant villa i Saltsjöbaden), ”jag har väl gjort en sorts klassresa nedåt, men jag har samlat på mig en del kulturellt kapital”.

Så sade mannen som vädrade vad som var på gång under det 60-tal där allt var i rörelse och slutade skriva konkretiska diktsamlingar, men bland mycket annat kom att skapa låten ”Staten och kapitalet”.

Morgan Palmqvist