Ända sedan merparten av Stay out west placerades på Bananpiren 2015 har jag varit skeptiskt till området. Hamnen som försåg större delen av Norden med bananer på 1930-talet blir med bara en gnutta klassiskt göteborgsväder snabbt en ganska otrevlig plats. Som tur är har den utlovade stormen valt att hålla sig på avstånd ett tag till.
Som betalande festivalbesökare finns andra anledningar att uppröras av arrangörens upplägg. Göteborg är inte Mexiko City, men ett visst avstånd mellan Slottsskogen och Bananpiren finns och tillståndet för stadens kollektivtrafik har sett bättre somrar. Festivalen har en egen transportservice för 150 spänn. Inte svindyrt, men ändå en extra kostnad till ett redan ganska saftigt biljettpris. Det finns även en problematik i att man som besökare i mångt och mycket är helt i händerna på festivalens schemaläggning. Ligger inte ens favoritband på samma ställe missar du den ena per automatik då det inte finns en sportslig chans att röra sig från exempelvis Bananpiren till Pustervik. Jag har tur som har en eklektisk musiksmak vilket gör att jag har mycket att se fram emot under kvällen.
LÄS MER:”Aldrig varit intresserad av demokrati”
Först ut på menyn är The Brian Jonestown Massacre. Anton Newcombe kommer till festivalen med en delvis ny konstellation av bandet han hållit vid liv sedan början av 1990-talet. Regeln lyder att ingen BJM-spelning är den andra lik. Med en katalog på 18 LP:s och ett gäng skivor finns en diger låtskatt att välja ur. Den andra regeln lyder att en BJM-spelnings kvalité avspeglar bandledarens humör. Efter en stabil inledning blir Anton allt surare ju längre spelningen går. En gitarr strular, en förstärkare låter inte som han vill. Det tar inte lång tid till dess att såväl gitarrtekniker och delar av bandet får en offentlig avhyvling av sin perfektionist till diktator. Mot slutet dalar det ordentligt men räddas lyckligtvis upp av avslutningsnumret där hela sex gitarrer samsas i en lång psykrockorgasm som hade kunnat få pågå i ytterligare några minuter.
IAMDDB: kvällens stjärna
Tvära kast rakt till Panamascenen och IAMDDB. Den 22-åriga Manchesterbaserade Diana DeBrito levererar direkt. Hennes musik speglar det mesta som är intressant i dagens urbana sound. Själv kallar hon det urban jazz och hur diffust det än må låta är det en klockren beskrivning. Som artist, sångare och rappare besitter hon så mycket musikalitet att den kan fylla hela Göta älv. Skulle man därtill hälla på all hennes coolhet blir det översvämning en bra bit upp på avenyn. Hon äger publiken på ett sådär självklart sätt som bara den som har stjärnorna som enda slutdestination kan. Publiken älskar henne och det här kan bara ses som ett segertåg som precis börjat rulla.
Ut och ta en nypa luft innan det är dags att serveras nästa rätt. Rosengårdsrapparen Ozzys debutalbum Ett öga rött är en av de friskare vindar svensk hiphop har upplevt de senaste åren. Med det i ryggen är det med all rätt att förväntningarna på honom är höga. På förhand är det lätt att tänka att den mörka energin Ett öga rött besitter kan bli svår att överföra till en festivalscen inför en överförfriskad publik. Så är också tyvärr fallet. Ozzy spelar partykortet hela vägen och Ozzy showmannen är inte lika intressant som Ozzy poeten. Det är ofokuserat, stökigt och gapigt. Ibland skiner undantag igenom men de strålarna är alldeles för få och för korta för att riktigt grabba tag.
Bleknar i jämförelse
Vidare till Dunge(o)n. Stay out wests nya scen helt tillägnad dansmusik. Det är helt i sin ordning att Way out west fortsätter att utöka sitt utbud av dansmusik. Trots att den brittiska producenten Daniel Avery som spelar är av kvalité i den högre skolan går det inte att komma ifrån att jag befinner mig i en stor container upplyst av loggan för en energidryck. I det ljuset bleknar Dunge(o)n ganska snabbt i förhållande till de många bra dansfester som huserar på Hisingen i vanliga fall.
På vår väg ut från området kan vi inte låta bli att svänga förbi Anna von Hauswolff, denna urkraft. Göteborgaren med en röst större än vintergatan gör sig perfekt i den gamla industrilokalen. Kontrasten mellan henne och Dunge(o)n är talande för vad Stay out west på Bananpiren är – en plats för ytterligheter. Det finns en bufférestaurang i Mölndal som heter Mr Johanssons, de serverarar en blandning av svensk husmanskost, asiatiskt och thai och är även ett utmärkt alternativ för vegetarianer. Det är lite den känslan av att ätit sig mätt på buffén jag på gott och ont har när jag lämnar Bananpiren.
