Till mina intressen hör städning. Inte att städa, men att tänka på städning. Vad det innebär och i vilken utsträckning det är meningsfullt. Var går gränsen för när det blir för mycket? I existentiell mening är städ och plock ett ovanligt påtagligt uttryck för ens egen kamp mot det oundvikliga, det sammanfall som är villkoret för all existens. Den tillfälliga seger när något går från smutsigt till rent, från kaos till ordning, är djupt tillfredsställande. Min favoritpassage i ”Min kamp” är den där Karl Ove Knausgård och brodern Yngve städar upp i huset där pappan levde. Man känner hur rent det blir.
Renlighet hör till det som har omförhandlats under det gångna året. Både hemma och i offentligheten.
LÄS MER:Stormköket ger oss en känsla av kontroll i krisen
Journalisten Hanna Hellquist skrev nyligen i Dagens Nyheter en uppmärksammad krönika om hur hon, corona-isolerad i sitt hus i Grums, låtit hönsen flytta in och håret förvandlas till en limpa(12/3). Jag, som via sociala medier tidigare imponerats av hur händig och kompetent hon är (snickrar blomstertrappor, tapetserar, renoverar sitt badrum med en budget på 10 000 kronor) kände avundsjukan lätta. Allt är visst inte bara vackra naturmaterial och växter i offentlig miljö-klass. Det står en potta under sängen. Hellquist gräver i texten i smutsen och äcklet och var gränsen för detta går, för oss själva och inför varandra. För hennes del har det efter ett år i pandemisk isolering gått så långt att det väcker skam i mötet med andra.
Allt eftersom slutade vi att spotta på golvet och att snyta oss rakt ut.
Smuts är helt beroende av sammanhang, skriver etnologen Malin Haawind i boken ”Satans skit – en bok om smuts” som kom 2019. I bondesamhället var den gräns mellan ute och inne som Ernst Kirchsteiger gjort till sitt signum att radera i olika tv-program ytterst porös. Smuts täckte djuren, smuts täckte människorna. Träck från djur och bajs från småbarn blandades på köksgolvet. Luften i stugorna var mättad av otvättade kroppars utsöndringar och rök från öppna spisen. Smuts sågs inte som illa så länge det var det enda alternativet. Men när moderniteten kom tog folk överlag möjligheten att tvätta sig och hålla rent, skriver Haawind.
Allt eftersom slutade vi att spotta på golvet och att snyta oss rakt ut.
Vid en given tidpunkt i historien är smuts förhandlingsbart upp till en viss nivå. Alla som har besökt en offentlig toalett vet ungefär var den gränsen går i dag. Så skäms man rimligtvis för att ha det hemma, och så vill man inte heller att ens vänner ska ta emot en. Skam har dåligt rykte som känslotillstånd, men det är en impuls som underlättar samexistensen.
Vanans makt är en sak, en annan är maktfördelningen i samhället. Smuts relaterar direkt till kön, klass, etnicitet. Vissa blir smutsigare av smuts än andra. Med Haawinds ord: ”En man som har ett smutsigt badrum är en man som har ett smutsigt badrum. En kvinna som har ett smutsigt badrum är det smutsiga badrummet. Hon blir själv smutsig.”
Ingvar Oldsberg intervjuades en gång i Aftonbladet apropå att hans våning i centrala Göteborg fick städas i 70 arbetstimmar av professionell personal inför en tv-inspelning. Det hade då gått 15 år sedan något mer än dammsugning utförts hemmavid. Jag kan höra honom säga det, roat. Han hade ett riktigt smutsigt hem, vad gör det?
Ingvar Oldsberg intervjuades en gång i Aftonbladet apropå att hans våning i centrala Göteborg fick städas i 70 arbetstimmar av professionell personal inför en tv-inspelning
Hanna Hellquist är inte heller sitt badrum. Hennes inomhushöns bajsar på filtar från designbutiker, själv använder hon ett linnebadlakan som toapapper. Det gör det hela mer excentriskt än tragiskt. Men framför allt kan hon sätta mycket väl valda ord på vad och varför hon gör ”fel”. Det finns också en subversiv poäng i att som framgångsrik kvinna göra detta. På samma sätt som tandblekningar och så kallad enklare plastikkirurgi flyttat fram positionerna för ett normalt utseende har rut-avdragsstädningen gjort det för hemmet.
LÄS MER:Svinet vi älskar att hata
Facebookgruppen Family living – the true story startades 2013 av illustratören Lotta Sjöberg för att ”normalisera det normala”, det vill säga: våra stökiga hem. I dag delar gruppens 97 000 medlemmar varandras vardagsentropi i form av vissna krukväxter och lakan på tork där det borde hänga gardiner. Det är kul. Men det är stök, inte skit. Det äckliga är svårare att skratta åt. Det tar över.
När pandemin bröt ut kände jag ett tidigare oanat äckel välla upp inombords. Viruset fick världen utanför dörren att kännas hotfull. Särskilt den blanka hårda, liksom svettiga, plasten i kollektivtrafiken framstod som en yta där allt låg kvar, redo att smitta mig.
Det var irrationellt. Varken ett handtag, eller ens en riktigt skitig toalett, är i sig någon hälsofara. Det går att tvätta händerna. Det riktigt farliga är, som vanligt, andra människor. Deras hostningar, nysningar, andetag. Jag vet ärligt talat inte vad jag ska göra med den insikten. Lyda rekommendationerna, absolut, men sedan, i längden? Vi kan ju inte städa bort varandra.
Läs fler texter av Jenny Damberg:
LÄS MER:Det svenska myset har blivit en återvändsgränd
LÄS MER:Regeringen struntar i kvinnliga kulturarbetare under krisen
LÄS MER:Havredrycken Oatly är inte längre det goda valet
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
