Det finns ingen snabbare genväg till våra känslor än musik. Detta vet strategerna bakom USA:s just nu mest uppmärksammade politiker. Donald Trump vill ha sin publik uppvarvad och adrenalinpumpad medan de demokratiska kandidaterna har finkalibrerat sina spellistor för att skapa mesta möjliga identifikation hos respektive väljargrupp.
Ett av mina tidiga jobb som musikjournalist var att åka hem till det då rekordunga kommunalrådet i Borås, Ulf Olsson, och rota i hans skivsamling. Vi var lika gamla, födda 1971. Tesen var "visa mig din skivsamling och jag ska säga dig vem du är."
Det gick inget vidare. Ulf Olsson försökte nog, men det fanns inte tillräckligt mycket musik att bygga en analys på. Ulf hade andra intressen och är numera kommunstyrelsens ordförande. På sin Facebook-sida har han gillat Malena Ernman och den lokala singer/songwritern Lina Sandberg. Sedan är det stopp.
På andra sidan Atlanten vrids volymen upp inför det kommande amerikanska presidentvalet. Bokstavligt talat.
Precis som på vilken stor arenakonsert som helst samlas fansen flera timmar innan stjärnan kommer in på scenen.
När musiken i den svenska politiken inskränker sig till Ulf Olssons ganska typiska ointresse, Aperol-blöta dj-battles i Almedalen och Jimmie Åkessons oregelbundna lajvande som Ultima Thule-keyboardist har musikläggarna i den amerikanska valrörelsen fått en nästan lika viktig roll som talskrivarna.
Inte minst hos president Donald Trump. Precis som på vilken stor arenakonsert som helst samlas fansen timmar innan showen ska börja. Det är förfest med mat, dricka och partymusik. Survivors "Eye of the tiger", Lynyrd Skynyrds "Sweet home Alabama" och inte mindre än fyra olika Rolling Stones-låtar dånar ur högtalarna medan stjärnan, tre år yngre än Mick Jagger, värmer upp backstage.
När Trump till sist stegar upp mot talarstolen höjs volymen ytterligare och countrysångaren Lee Greenwood’s “God bless the USA” utgör klimax innan det är dags för huvudattraktionen att greppa mikrofonen.
Nu har tidningen New York Times musikkritiker analyserat musiken som ska marknadsföra såväl Trump som tio av de politiker som vill bli demokraternas utmanare i den långa matchen om Vita huset. Det är lika underhållande som avslöjande läsning.
Presidentens spellista är som ett tvärsnitt ur en dags lyssning på Radio Partille.
Musik är en effektiv metod att visa vem man vill vara som politiker, vilka som är ens profilfrågor och framförallt – vilka väljare man vill locka till sig. New York Times statistik visat att Trump är den som spelar mest gammal musik men också att 90 procent av låtarna framförs av män. Han har ingen latinomusik på sin lista, bara "adult rock". Presidentens spellista är som ett tvärsnitt ur en dags lyssning på Radio Partille och landar uppenbarligen väl hos hans publik.
Bland de demokratiska kandidaterna sticker Kamala Harris, senator från Kalifornien ut. Hennes väljarbas består till största del av afroamerikanska kvinnor och således domineras hennes 41 låtar långa spellista av färgade artister; Mary J. Blige, Prince, Alicia Keys och Kendrick Lamar.
Sedan har vi Elisabeth Warren som attraherar väljare ur arbetarklassen, vill signalera flit, feminism och framåtanda. Således gör hon entré till Dolly Partons "9 to 5".
Beto O'Rourke har spelat i punkband, vill nå ut till blue collar-väljarna och kliver på scen till tonerna av Clash-låten "The Clampdown". Julián Castro, som vill riva upp Trumps immigrationslagar, har tre låtar med spansk text medan politiskt radikale Bernie Sanders musikval inte alls dansar med hans förhållandevis unga publik. Alla utom en av hans låtar görs av manliga artister, något han kritiserats för.
Det är en tidsfråga innan fenomenet kommer till Sverige. Ulf Olsson i Borås bör logga in på Spotify. Hans partiledare Stefan Löfven, bör omedelbart se över den halvhjärtade spellista han presenterade i TV:s Nyhetsmorgon för två år sedan.
Väljarnas ökade krav på en genomarbetat Spotify-profil bör tas på allvar. För vem vill lägga sin röst på någon med tveksam musiksmak?
