Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Sorgsen, vacker och drömsk

Astrid Lindgrens romanfigur Allrakäraste syster var Eva-Lotta Hulténs första bokhjältinna. Nu önskar hon att hon hade valt en annan.
När jag gick i förskolan gjorde min snälla förskollärare små pappfigurer som föreställde oss barn. Alla pojkar hade byxor och alla flickor hade kjol - utom jag som hade fått byxor. Det sårade mig djupt. Jag ville ju vara skir och upphöjd och vacker. Som Ylva-li i Astrid Lindgrens Allrakäraste syster. Jag ville säga dramatiska repliker som "Ett allrakäraste syster måste du veta, när Salikons rosor vissnar, då är jag död" och ha en vacker klänning och en häst med hovar av guld. Jag ville vara sorgsen och ha ett spännande liv i underjorden - inte vara en pojkflicka med byxor och keps.

Astrid Lindgren valde ofta att göra sina pojkar veka, känsliga och ensamma, som Mio, som Pelle i Saltkråkan, Lillebror och Skorpan Lejonhjärta. De är räddhågsna och försiktiga, längtar sig tokiga efter en hundvalp och skapar sig fantasivärldar där de är modiga, älskade och beundrade. Flickorna är i stället kaxiga och kavata, ibland rent argsinta och vet att ta för sig här i världen. Som Pippi, Kajsa Kavat, Madicken och Lisabet och Lotta på Bråkmakargatan. Barbro i Allrakäraste syster är ett undantag. När pappa mest bryr sig om mamma och mamma mest bryr sig om lillebror finns det ingen i verkliga livet som bryr sig mest om Barbro. I fantasin frammanar hon den hemliga tvillingsystern Ylva-li som direkt efter födseln sprang ut i trädgården och klättrade ner i underjorden. Ingången till hennes rike finns bakom den stora rosenbusken, Salikon. Därnere är Ylva-li drottning och och bor i salar av guld, med kaniner, hästar och hundar. Och allra mest bryr hon sig om sin syster Barbro, som hon aldrig kallar vid namn utan i stället tilltalar "Allrakäraste syster."
Jag fullkomligt älskade boken Allrakäraste syster, med sitt högtidliga språk och sin sorgliga handling. Bilderna av Hans Arnold gjorde naturligtvis sitt till för magin. De är vackra, dunkla, disiga, dramatiska, fulla av sällsamma varelser, knotiga rötter, blommor, kaniner och fjärilar och får hela boken att liksom skimra.
Ylva-li var min första bokhjältinna. Själv begåvad med en några år yngre lillebror hade jag inga som helst svårigheter att identifiera mig med Barbros behov av en plats att vara den mest uppmärksammade och älskade på. Men jag var ingen mjuk och försiktig Barbro utan ett ganska truligt barn, enveten till tusen och smått folkilsken. Snarare en Lotta på Bråkmakargatan än en söt och vän prinsessflicka. Inte riktigt den typ som gamla damer klappade på huvudet eller pojkarna slogs om med andra ord och med åren blev jag ganska väl medveten om att jag inte riktigt levde upp till idealen för en liten flicka.

Så vad var det jag föll för hos Ylva-li? Hon var en spegel av ett flickideal som fanns överallt runtomkring mig och som i boken renodlats till sin allra mest lättigenkännliga form. En mall för hur jag kände att jag förväntades vara men inte klarade att leva upp till annat än i fantasin: sorgsen - inte arg, vacker - inte robust, drömsk - inte kavat. Såhär som vuxen önskar jag att det hade varit någon annan av Lindgrens flickor som varit min barndoms hjältinna. Tjorven kanske, alltid glad och försigkommen. Eller Madicken, ständigt full av upptåg och jävlar anamma men med ett hjärta som grät för de svaga. Pippi - världens starkaste tjej och fullkomligt obekymrad om vad andra tyckte och tänkte om henne.
Visst går Allrakäraste syster att läsa som en berättelse om systerskap och om en flicka som drömmer sig en stark och självständig syster. Men Allrakäraste syster går rakt in i den vanliga fällan när det kommer till berättelser om starka kvinnor. Ylva-li går ju under. När Salikons rosor vissnar dör hon och hennes rike med henne. Och bara en ynka hundvalp stiger in som ersättning för allt det som går förlorat för Barbro. Visserligen är hundvalpen "liksom verkligare" än hundarna i underjorden, men ändå. Styrkan finns hos Ylva-li och tycks inte övergå till Barbro när hon försvinner.

Jag älskar fortfarande berättelsen om Barbro och Ylva-li och jag får rysningar av Lindgrens språk idag också: " 'Jo ett måste du veta', fortsatte Ylva-li. Då slutade blommorna att sjunga och träden att spela och jag kunde inte längre höra bäckens melodi." för att det är så vackert och sorgligt. Men med berättelsen om Barbro och Ylva-li följer alla de föreställningar om flickighet som jag som vuxen önskar att jag aldrig behövt socialiseras in i. Som att en flicka inte blir arg när hon inte blir sedd utan i stället går undan och att hon drömmer om att bli befriad inte genom sin egen kraft utan genom någon annans. Självständighet görs dessutom till en omöjlighet - om än inte uttalat så underförstått så när Ylva-li dör.
Jag hoppas att små flickor idag väljer sig en annan hjältinna än jag gjorde - en som inte nödvändigtvis är vacker men som är stark och modig och som inte går under på slutet. Men med tanke på hur lite idealen för och förväntningar på små flickor har förändrats sedan 70-talet kan jag knappast heller klandra dem om hon gör samma val som jag. Ylva-li/Barbro är fortfarande den lätta vägen att gå, Lotta på Bråkmakargatan den svåra.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.