När Elin Anna Labba blev intervjuad efter att det tillkännagivits att hon vunnit Augustpriset i kategorin sakprosa för ”Herrarna satte oss hit” sa hon att boken kommit ur ett behov av att berätta sin farmors och morfars berättelser. Att fylla det tomrummet. Att hon först tänkt sig det som en reportagebok, men att det inte blev så. Hon blev överväldigad av sorgen, och kraften i berättelserna.
”De sägs att de som flyttade jojkade oavbrutet det där året. Sorgejojkar till marken.”
Precis så är det att läsa boken. Jag hade svårt att sitta med den i långa stunder. Sorgen tog sig ut ur boksidorna och in i kroppen. Jag får ont i bröstet bara av att tänka på det nu.
Och precis så är det med all god litteratur. Den bestämmer själv sin form, oavsett vad författaren initialt bestämt sig för.
Jag hade svårt att sitta med den i långa stunder. Sorgen tog sig ut ur boksidorna och in i kroppen.
I det här fallet blev det en blandning av intervjuer, prosa och texter ur historiska dokument. Det är en detaljerad redogörelse av vad Norge och Sveriges kolonisering av Sápmi har inneburit för de människor och släkter som drabbades av tvångsförflyttningarna efter fastställandet av renbeteskonventionen 1919, till följd av skärpningen av nationsgränserna. Det är nära berättelser om dessa tvångsförflyttningar, ofta ur kvinnors perspektiv.
LÄS MER:Augustpriset till Elin Anna Labba
”Får jag sörja en plats som aldrig har varit min?” frågar sig Labba retoriskt i början av boken. Hela boken blir ett svar på det, inte på om, men hur man gör det. Hur sörjer man de här platserna, som knappt syns längre, där märkena efter kåtorna sjunkit ner i jorden, men som känns så starkt.
Det finns förstås linjer man kan dra till tidigare års vinnare av Augustpriset i skönlitteraturklassen: Linnea Axelssons ”Ædnan” med de samiska berättelserna genom generationer av förtryck och Marit Kaplas ”Osebol” med det flerstämmiga och det perifera. Men bristen på sentimentalitet (jag har inget bättre ord) i en text som är otroligt sentimental, som i saknande, sörjande, etc, får ”Herrarna satte oss hit” att skilja sig från de andra. Troligen är det Labbas bakgrund i journalistiken som skapar det men lika mycket språket som förkroppsligar och gestaltar de förvirrande och svåra berättelserna.
Hur sörjer man de här platserna, som knappt syns längre, där märkena efter kåtorna sjunkit ner i jorden, men som känns så starkt.
LÄS MER:Augustpristagaren: "Jag skakar"
”Renarna som stretar emot. Djuren är vana vid vårens vandringar västerut. Man använder all kraft för att tvinga renarna söderut och få dem att gå åt fel håll.”
Men märkligt är det att läsa denna bok och veta att effekterna och konflikterna efter tvångsförflyttningarna av samer fortfarande är högst aktuella. Och att samernas rättigheter vad gäller just användande av de marker som de sedan urminnes tider haft hävd till är fortsatt hotade. Det gör den här boken viktig, inte bara som historiskt monument, utan också som ett inlägg i en debatt om hur marken i Sápmi ska hanteras. En debatt som kommer pågå, med frågor om jakträtt, företags etablering av gruvor och skogsskövlingar på renbetesland, tills vår regering tar sitt rättmätiga ansvar i de här frågorna.
Elin Anna Labba
Elin Anna Labba tilldelades 2020 års Augustpris i kategorin sakprosa för sin bok ”Herrarna satte oss hit: Om tvångsförflyttningarna i Sverige” som gavs ut på Norstedts tidigare i år.
