Först lät det bara gurgel gurgel garrh.
Sedan blev Johnny tyst. Robin och Tessan höll unisont andan och ljuset i lägenheten skiftade när molnen flyttade sig utanför fönstret, över himlen.
Sedan, ur Johnnys mun, började Robins döda mamma tala.
Sommarnovellen ”Dö, Stockholm, dö”
Släpps i sex delar, nytt avsnitt varje torsdag. Du kan läsa novellen i din papperstidning eller på webben. Podden hittar du där du annars hittar poddar.
Robin, som inte ens på begravningen hade förstått att hon var död, blev inte det minsta förvånad. Att ett medium, som Johnny, hade kontakt med andra sidan var inte så överraskande som det hade kunnat vara för någon annan. Mamma hade ju varit övertygad om Johnny verkligen bar på gåvan och trots att Robin var jävligt krånglig med ALLT litade han på sin mamma mer än ALLT. I den billiga lägenheten i Kungsbacka förstod han slutligen att hon inte skulle komma tillbaka, för att hon talade med honom som Johnny. Hjärtat vred sig runt sig själv, av saknad. Men han var glad över att han kommit hit och gett mamma en chans att ta kontakt med honom. Såklart talade döda mamma till honom. I ögonvrån såg han att Tessan såg chockad ut men hon visste inte att Robins mamma alltid försökte tala med honom, även när hon levde. Mammas vilja till att samtala med sin son hade varit konstant genom alla år. När hon och pappa kommit till Stockholm, bara några dagar efter att Lily fötts, hade hon tagit flickan i famnen och sagt till den nyfödda: ”Kanske kan du få din pappa att svara dig!”
Det var sant, han hade aldrig svarat sin mamma. Inte så att hon hörde. Men hennes försök till att guida honom rätt genom livet ekade i honom när han fattade felaktiga beslut. Mamma var hans samvete.
När han färdigställt förra skivan visste han att han gjort fel. Musiken var slentrianmässigt producerad och texterna tomma, som en pastisch av artisten han varit i stället för att våga bli en ny.
När han varit otrogen mot Mi förra vintern med en kvinnlig artist från Norrköping, 26 år, hörde han mammas röst ringa i honom morgonen efter, när han drog på sig sina boots.
När han sa till Lily att Lily störde honom när hon kom inspringande i sovrummet, uppspelt, av någon anledning fortfarande glad över att se sin pappa, kände han sin mammas blick brinna i bröstet.
Och när han, som han precis erkänt för Johnny och Tessan, slagit Mi dagarna innan begravningen visste han att mamma inte ens blev arg.
Och när han, som han precis erkänt för Johnny och Tessan, slagit Mi dagarna innan begravningen visste han att mamma inte ens blev arg. Hon blev besviken och föll i gråt och mammas gråt var värre än Mis och Lilys gråt tillsammans.
”Robin,” sa Johnny, fast som Robins mamma.
”Robin, du vet inte varför du hatar Mi så. Ibland när du ser henne fixa i köket överväldigas du av ett förakt som en gång var nära kärleken men nu är så långt från kärleken att du borde vara rädd för det. Robin, du behöver inte vara rädd för Mis kärlek. Du misstar kärleken för underkastelse. Hon underkastar sig inte dig. Hon älskar dig och för det måste du förlåta henne. Hon har en dröm om er familj, förstår du?”
Om författaren:
Tone Liv Schunnesson, född 17 januari 1988 är författare och kulturskribent. Hon debuterade med romanen ”Tripprapporter” i september 2016 som nominerades till Borås Tidnings debutantpris 2017. I höst utkommer hon med boken ”Dagarna, dagarna, dagarna”.
Robin trodde först frågan var retorisk och satt tyst men Johnny upprepade sig:
”Förstår du?” Tessan knuffade till honom för att han skulle svara och Robin sa att ja han förstod. Johnny skrockade.
”Jag vet att du inte förstår. Som död kan jag se alla lögner och du ljuger. Men du måste hänge dig till att lära dig förstå. Din dotter behöver dig. Mi, din tjej, hon vill bara ha dig. Vill du inte ha henne är du fri att gå. Men Lily behöver dig och du måste hänge dig viljan att vara behövd av henne. Du får aldrig skrika på henne eller slå. Du får aldrig skrika på Mi framför henne, för allt du gör mot barnets mamma gör du indirekt mot henne. Förstår du?”
Robin förstod och han hade alltid vetat men inte orkat veta. Skammen satt så hårt i honom, eller djupt. Som en envis rot. Skam över vad visste han inte. Över att han fanns till. Han var tvungen att täcka över skammen och för att täcka över skammen hade han många olika strategier.
”Jag hör att du tänker på skammen. Skammen som gör att du dricker för mycket. Skammen som gör att du dricker för ofta. Det är ditt enda sätt att glömma dig. Men du måste våga minnas för det är bara genom att stå i minnet av dig själv som du har chans på en framtid som den pappa Lily förtjänar att ha.”
Som död talade mamma något mer högtravande än vad Robin var van vid, men meddelandet var det samma. Hon hade inte gett upp i frågan om sin son.
”Är det sant, som Anton sa? Att du hade sagt till honom att du skämdes över mig?”
Anton, Robins yngre bror, hade alltid ansträngt sig för att vara deras föräldrars favorit medan Robin otvunget varit det, genom att vara så oduglig som bara han kunde vara. Om hans popularitet förändrats sista tiden i hans mammas liv skulle det plåga honom många år framöver.
Johnny drog handen genom håret på samma sätt som hans mamma brukade göra när hon var ängslig
Johnny drog handen genom håret på samma sätt som hans mamma brukade göra när hon var ängslig. De satt alla tre, eller fyra om man räknade med mamma, tysta i vad som kändes som en evighet. Slutligen tog Johnny till orda och sa: ”Din mamma har lämnat rummet.”
Nu var natten inte svart eller grå utan i stället djupt blå på väg mot gryning. Robin var tillbaka i villan på Skogsallén. Han kände han sig som en ny man. Efter seansen hade Johnny kört honom hem till föräldrahemmet och de satt tysta i bilen och det enda som lät var klickandet från bilens blinkers. Pappa hade tagit emot honom på trappan och innan han fick chans att förebrå Robin för att hans försvinnande föll Robin i gråt. Robins gråt förvånande hans pappa som inte sett honom gråta sedan Robin var en pojke. Som pojke, och tonåring, grät Robin oavbrutet och för minsta lilla. De gråtande åren var en prövande tid i Robins pappas liv, som räddes alla former av starka känslouttryck. Robins pappa reagerade fysiskt på gråt, som om någon drog gaffel mot porslin och var därför alltid tvungen att dra sig undan när tårarna började falla. Men med Robin gråtande framför honom på trappan kunde han inte rygga tillbaka utan tog honom i sin famn, som han sett sin fru göra många gånger. Hela kvällen och långt in på natten hade de suttit i soffan och utbytt sina favoritminnen av mamma. Semestern
-86 återkom de båda till som en särskilt lycklig tid. Innan den stora upplevelsen, av att tala med en död, hade Robin fnyst åt att lyckan var en semester i Dalarna 1986. Men han var en ny man. Semestern -86 hade verkligen varit fin och han mindes Siljan helt glittrande.
När pappa till sist blivit sömnig hade de rundat av. Robin låg i sitt pojkrum och vågade slutligen ringa Mi, som svarade på första signalen. De hade smsat under kvällen och Robin hade varit svepande men romantisk, och sagt förlåt utan att specificera vad han sa förlåt för. Det första Mi sa i luren var:
”Du behöver inte berätta var du varit.”
Robin hörde på Mis röst att hon var sårad.
”Jag vill att du slutar dricka.” Trots att han själv tänkt föreslå nykterhet kände han ett motstånd när hon föreslog det. Som när han var tonåring och tänkte städa sitt rum, men mamma hann säga åt honom att göra det innan han självmant börjat.
”Tänkte själv föreslå det,” sa Robin snabbt, ”Jag fick kontakt med mamma.”
Mi andades tungt i luren.
”Mamma vill att jag ska komma hem till er. Och jag vill vara den mannen jag vet att jag kan vara Mi, för dig. Och en riktig pappa till Lily.”
Han kunde se Mi framför sig.
Han kunde se Mi framför sig. Hon låg i deras stora säng. Hennes korta hår var blött i luggen efter att hon tvättat av sig sminket. I rummet bredvid låg Lily och sov, inte klädd i nattlinne under sommarmånaderna.
”Mi.”
”Ja, Robin.”
”Förlåt för att jag... Förlåt för att jag klappade till dig. Jag menade inte…”
Mi sa med tjocka rösten:
”Jag vet att du inte menade. Kom hem bara. Kom hem så löser vi resten.”
När de lagt på började Robin googla AA i Stockholm. Han tänkte redan på vad han skulle skriva på sin Instagram när han varit nykter en månad. Eller ett år! Kanske skulle många känna igen honom på AA-mötena och skvallra om att de sett honom där? Kanske skulle han kunna göra en platta om att bli nykter, om att göra allt för att bli förlåten av sin familj? Robin tryckte av skärmen på telefonen och la den under madrassen. Han hade flera dråpliga fylleanekdoter att dela med sig av. Mobilen burrade under madrassen och Robin tänkte att det säkert var Mi som skrev för att försäkra honom sin kärlek, när han nu var villig att ge upp en stor del av livet för henne.
Veckans fråga:
Vem är det som skriver till Robin?
Är det Mi eller är det Tessans lillasyster Anna, som han bedrog Mi med?
Du bestämmer vad som händer nu. Rösta under torsdagen på Göteborgs-Postens instagramkonto: @goteborgsposten
Läs de tidigare delarna av ”Dö, Stockholm, dö” här:
LÄS MER:Sommarnovellen: ”Dö, Stockholm, dö” av Tone Schunnesson – Del 1
LÄS MER:Sommarnovellen: ”Dö, Stockholm, dö” av Tone Schunnesson – Del 2
LÄS MER:Sommarnovellen: ”Dö, Stockholm, dö” av Tone Schunnesson – Del 3
LÄS MER:Sommarnovellen: ”Dö, Stockholm, dö” av Tone Schunnesson – Del 4
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
