Peppad och "svettig som fan" står Eija Hetekivi Olsson inför en tillsynes vettskrämd kulturpublik på världsbokdagen 2012. "Vilken lyckokick att få aggroläsa ur debutboken", konstaterar hon. Efteråt väser en tant: "Det var det värsta jag har hört."
Äntligen ett Sommar i P1 som är temperamentsfullt, revanschistiskt och roligt – med en skarp politisk udd. Musiken matchar innehållet perfekt, och jag ryser till tonerna av First Aid Kits "You are the problem" efter en särskild stark sekvens om en ung tjej i författarens skrivgrupp som tvingats prostituera sig för att ha råd med mat.
Eija Hetekivi Olsson finns där, tröstar, upprepar sin mammas råd om att ta till "ballebankar-släggan". Stärker självkänslan i skrivkollektivet och läser "nya knockande boksidor" som gör henne stolt.
Vem?
Eija Hetekivi Olsson, 46 år, är författare född och verksam i Göteborg.
Miljöerna från uppväxten i Gårdsten och Bergsjön genomsyrar genombrottsboken "Ingenbarnsland" som när den kom, 2012, beskrevs som en "flammande debut" och en "rasande röst från förorten". Den nominerades till Augustpriset, fick Stig Sjödin-priset och Katapultpriset.
I den lika prisade uppföljaren "Miira" (2016) börjar huvudpersonen gymnasiet inne i stan, där hon varken kan eller vill smälta in. 2017 debuterade Eija Hetekivi Olsson också som dramatiker, med monologen Nationalsången.
Själv har hon många gånger fått freda sig mot närgångna frågor från ettriga journalister och snuskiga förslag från brevskrivare, det ena värre än det andra: "Jag har klippt ut dig ur Svenska Dagbladet och lindat dig runt min varma pung."
Som en gummiboll studsar författaren mellan skilda världar: påkostade förlagsmiddagar ena sekunden. Nästa: en spårvagn ut till Bergsjön för att hålla skrivkurs för unga tjejer, med oändligt behov av pepp och stöd, för att orka våga drömma om att göra sin röst hörd.
Kritiken som formuleras är välbehövlig, och iakttagelserna lika skarpa som träffande.
Sommarpratare den 30:e juli är kocken och krögaren Björn Frantzén
