Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Leonardo DiCaprio som Jay Gatsby i filmen "The Great Gatsby". Bild: Warner Bros. Pictures

Sofia Andersson: DiCaprios kvinnor har också ett ansvar

I Liv Strömquists nya seriebok "Den rödaste rosen slår ut" exemplifieras vår tids brist på kärlek med Leonardo di Caprios ständigt nya kvinnor. Men det är inte bara Leonardos fel att han aldrig stadgar sig.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Varför har Leonardo DiCaprio så svårt för att bli kär? Det frågar sig Liv Strömquist i serieboken ”Den rödaste rosen slår ut” och presenterar hans baddräktsmodeller, som byts ut ungefär vart tredje år. Hon beskriver vår tids romantiska kärlek där en viss typ av man härskar; han vill inte binda sig, säger nej till att bilda par, flytta ihop och skaffa barn. På andra sidan står en kvinna med en oönskad kärlek och en tickande, biologisk klocka.

LÄS MER: Recension: "Den rödaste rosen slår ut" – Liv Strömquist

Sexualiteten har blivit det område där mannen får känna sig överlägsen, eftersom deras status på andra områden urholkats, menar Strömquist. De flesta moderna kvinnor behöver inte längre en försörjare men hon vill bli älskad. Dagens förtryck består därför i att hålla henne på känslomässigt avstånd.

Men är Leonardos kvinnor hjälplösa? Kan de ta ansvar genom att se sitt värde och utifrån det ta mindre skit och bättre beslut?

”Det ligger mig inte för att fastna för anständiga män, som jag vet vart jag placerar på hyllan” säger Märta Tikkanen i Söndagsintervjun (P1, 2/4-17). Hon dras till den som utmanar henne, den gulögda vargen, som hon kallar honom. Han leder dig ut i skogen men ser inte till att du kommer ut lycklig därifrån.

I fiktionen är kärleken just vild och direkt, växer inte fram, för ingen har tiden.

”Det låter som en farlig lek” svarar intervjuaren Martin Wicklin och ja, hon vet att den kan förgöra dig. Du kan dra på dig slitskador. Till slut kan du inte ta emot ett löfte utan att bli misstänksam för sist någon uttalade orden var de just bara ord, och i det skedet känner du inte igen vem som är schysst om han så står framför dig. Är i dig.

Jag känner med Märta, har lockats av den som attraherar mina formuleringar och triggar mina analyser. De finns bland annat att hitta på dejtingappen Tinder, som allra mest förverkligar idén om att konsumera människor. Jag matchade med någon där och efter en dag hade vi en jargong, efter två dagar bilder på varandra. Chattandet var obekvämt men titta, vilken person jag kunde vara. Vi åkte till havet, för kanske kunde han bli kär i mig där.

Några månader in träffade jag, av en slump, en annan av hans aktuella kvinnor och frågade honom vem hon var. Blev kallad bitter och kände mig dum, för vi hade ju inga uttalade regler. Han var tyst i tre veckor men vi fortsatte sedan längre in i skogen, utan att kommunicera, för då var abstinensen outhärdlig. Den överskuggade varje tanke om att jag var värd någonting mer.

Samma höst gick musikalen Fantomen på operan upp på Göteborgsoperan. I den drömmer kvinnan om kärlek som består och ser någonting ömt i Fantomens blick men när hon drar av honom masken flippar han ur. Där var han ju, vargen.

Att engagera sig i honom är självutplånande men att göra det komplicerade lätt genom att tämja och lösa uppgiften är en tillfredsställelse som inte liknar någon annan. En partner anses vara en bragd, någonting att visa upp som ett bevis på att du är en komplett människa.

Strömquist hyllar den känsloöversvallande kvinnan men det är problematiskt att beteendet uppmuntras.

Märta ler när hon pratar om de gulögda vargarna, hon vet om sin egen dumhet, men passionen är också bränslet i hennes liv. Hon har inte skrivit en enda bok utan att vara vansinnigt förälskad och det är inte den lyckliga kärleken som inspirerar till ord.

Men att känna sig galen, är det kärlek eller bara en frustration över att inte förstå sig på någon? Är det någonting att sträva efter? I fiktionen är kärleken just vild och direkt, växer inte fram, för ingen har tiden. Känslorna stör aptit, sömn, är så svåra att tygla att de blir fysik på köksbordet innan du hinner ta av dig ytterkläderna.

Alla vet att livet inte är en romantisk komedi, men det glöms bort när det kommer till känslan ”att bli kär”. I komedin ”Isn’t it romantic” avskyr huvudpersonen just romantiska komedier. Filmen visar på glappet mellan genren och verkligheten, och en karaktär säger: ”Buddhisterna säger att om du träffar någon som får ditt hjärta att slå, dina händer att skaka och gör knäna svaga, så är det inte den rätta. När du träffar din själsfrände känner du dig helt lugn”.

Du ska inte framtvinga ett band eller klamra dig fast vid någon, enligt buddhistisk åskådning, eftersom det kan ge upphov till lidande. Deras filosofi utgår från att du kan bara finna sann tillfredsställelse inom dig själv – ett faktum besläktat med vår tids self empowerment-feminism, en rörelse som Strömquist raljerar över i boken.

LÄS MER: Liv Strömquist undersöker varför vi inte blir kära längre

I en scen i "Sex and the City" säger Samantha ”I love you Richard, but I love me more” och gör slut på den relation hon hela tiden vaktar, för att den inte ska rinna ur hennes händer. Hon släpper taget istället för att krama hårdare, och hur förlöjligad denna inställning nu än har blivit, så verkar den mer hållbar än att till varje pris jaga känslan ”vansinnig”. Strömquist hyllar den känsloöversvallande kvinnan men det är problematiskt att beteendet uppmuntras, för till slut sitter hon fast i en rävsax till referensram.

”Den rödaste rosen slår ut” monterar ner kärleken i beståndsdelar och kvar blir en omagisk, trasig maskin. Kanske kan inte kärlek uppstå bland alla pekpinnar. Men om vi ändå står i en återvändsgränd, kan Leonardos kvinnor passa på att programmera om sin längtan för utan efterfrågan, inga Leonardos.