Efter "Ghostbusters" och "Oceans 8" har turen kommit till att byta ut huvudrollskaraktären i "High fidelity" från man, i originalfilmen från 2000, till kvinna, i nyversionen 2020.
I tonåren älskade jag Nick Hornby-boken och filmen med John Cusack i huvudrollen om den misslyckade skivaffärsägaren Rob vars relationer skiter sig på löpande band. Han är en elitistisk musiksamlare, kung i sitt rike, butiken, men utan koll på all den där verkligheten som pågår utanför. En perfekt och ganska klyschig antihjälte för populärkulturellt besatta tjugoåringar utan gymnasiekompetens, framtidsplaner eller stabila relationer. Som jag var.
LÄS MER:Zoë Kravitz blir Catwoman
I USA släpptes precis en nyinspelning av boken, denna gång som teveserie. Och denna gång med en kvinna i huvudrollen. En potentiellt utmärkt idé.
Men jag blev besviken när jag såg att Rob spelades av skådespelaren, musikern och fotomodellen Zoë Kravitz. Och lite rädd för mig själv. Jag har ju inte ens sett serien än.
Höll jag på att förvandlas till en av de incels som skickade mordhot till skådespelerskorna i nya "Ghostbusters"? I jakt på svar tittade jag på trailern till den nya "High fidelity" där den bildsköna Zoë Kravitz säger repliken: "What is wrong with me? Why am I due to be rejected".
Och då slog det mig. Problemet är inte att Rob spelas av en kvinna. Problemet är att rollen spelas av en vacker kvinna, av tidningen Esquire till och med utsedd till en av världens vackraste någonsin.
Men männen som spelar de rollerna är plufsiga, korta eller glosögda, inte oviktigt för deras roller som antihjältar. De kan inte okommenterat bytas ut mot snygga personer.
Nu tror jag knappast att vackra kvinnors liv är en dans på rosor, tvärtom lider de nog på många sätt hårdare under patriarkatet än vi trivselviktiga normalfula. Och självklart kan kvinnor som ser ut som Zoë Kravitz vara nördar som samlar på vinylskivor.
Problemet är inte att en kvinna spelar Rob. Problemet är att vi kvinnor förväntas nöja oss med en ytlig representation som inte sträcker sig längre än till genitalierna. Jag hade älskat att se en kvinna i några av de favoritroller jag sett män i. Paul Giamattis surmulna skildring av serietecknaren Harvey Pekar i "American splendor", Woody Allens missförstådda och fattiga Cliff Stern som kontrasterats mot den framgångsrika Alan Alda i "Crimes and misdemenours", eller en av mina favoritkaraktärer någonsin, den bluessamlande utstötta koftbärande Seymour i "Ghost world", spelad av Steve Buscemi, hade alla kunnat spelas av kvinnor.
Men männen som spelar de rollerna är plufsiga, korta eller glosögda, inte oviktigt för deras roller som antihjältar. De kan inte okommenterat bytas ut mot snygga personer. Alexander Skarsgård hade varit en lika omöjlig Rob som Zoë Kravitz. Men eftersom världen inte har bedömts redo att se en ful kvinna som något annat än djupt tragisk, alternativt skojfriskt buskisrolig, har den typen av roller varit förbehållna män.
LÄS MER:SAS har fel – Sverige har en extremt säregen kultur
Att Kravitz spelar Rob är ett deprimerande bevis på att ramarna är lika snäva som alltid. Kvinnliga nördar på film måste fortfarande vara sexuellt åtråvärda.
Visst hade det varit underbart om filmvärlden varit betydligt mer tillåtande. Men filmer om småfula förlorare med tveksam hygien och oantastlig musiksmak ligger mig varmt om hjärtat. Om tiden inte är redo att låta en alldaglig kvinna spela de rollerna får jag väl identifiera mig med manliga karaktärer så länge.
Det är faktiskt lättare att fantisera bort en penis än att bortse från ett av världens vackraste ansikten.
