Smittskam, såklart. Men också skidskam, kanske restaurangskam och eventuellt kafé-skam.
Och var skulle det fungera bättre än i landet som uppfunnit ordet flygskam?
LÄS MER:Ropen efter förbud gör mig rädd
Det är fascinerande att följa Anders Tegnell. Hur har han tid att synas – jämt? Han ska leda, vara uppdaterad och ta beslut på nästan alla områden, men syns ändå i alla tevesändningar och i egna dagliga presskonferenser. Frågan om "hur han har tid” kan uppfattas retorisk, men är uppriktig.
För vid varje givet tillfälle tycks han också ha ett påläst svar. Som när den tyska journalisten vid varje daglig presskonferens frågar om nya forskarrapporter kring smittspridning utan symptom. Tegnell har alltid läst, har alltid en analys om de nya rönen. Eller för all del nyhetssändningarna. SVT gör ett otroligt jobb, ställer smarta, relevanta följdfrågor och jag är vid varje tillfälle lika nervös att Tegnell ska stå svarslös, som jag är förvånad över att han alltid har en comeback. Hur vanligt är det att en representant för en myndighet är så floskellös? Att varje fråga får ett konkret, genomtänkt svar?
Hur vanligt är det att en representant för en myndighet är så floskellös?
Inte för att jag är övertyad om att Tegnell alltid har rätt, det är mest att jag förundras över att ingen lyckas få honom att svaja. Han är övertygad. Och han har, med stöd av regeringen, konsekvent fått följa och arbeta efter sin (och myndighetens) teori.
LÄS MER:Det är klart att Västtrafik vill övervaka dig
En annan får hänga med och försöka tolka. Hur ska man förstå det här med alla "rekommendationer”, att det inte sätts upp strängare regler och lagar (inte kan man väl säga att förbudet för 50 personer i sammankomst är supersträngt)? Dels förklaras det väl av att "rekommendation” är det starkaste ord en myndighet har. Steget efter är lagar och där är vi ju inte. För det behövs inte? Vi är inte ett land som vare sig tycker om eller behöver lagar för att lyda. Vi har hög myndighetstilltro och när myndigheter säger något, då rättar vi in oss i ledet.
Vi är inte ett land som vare sig tycker om eller behöver lagar för att lyda.
Vi är inte satta i karantän, men vår medelklassiga pliktskyldighet har försatt oss i självkarantän. En så mycket bättre väg än att låsa ner en hel stad, placera polis och militär ute på gator. För vem behöver militär, när vi har skampåle.
LÄS MER:Coronakrisen är ett etiskt stresstest
Se bara senaste veckan: På internet hånas pensionärer som trotsat isoleringsskammen, och köpt rökt ål på saluhallar. Över videochattar idiotförklaras familjer som motiverat resan till Åre med att deras barn “ändå skickades hem från förskolan”. Vi delar klippen, intervjuerna, skakar på huvudet: “Kolla vilken idiot”.
Om någon har vågat sig ut på stan i veckan har ni säkert märkt: Det räcker att harkla sig för att folk ska kasta sig över till andra sidan gatan. Sedan kommer straffet: Ögonkontakt. I ett land där vi aldrig hälsar på främlingen, där blicken alltid är fast utmed marken, är ögonkontakt vår tydligaste markering. När främlingen ger dig en arg blick kan vi knappt få ett hårdare, socialt straff.
Så därför sitter de flesta av oss inne. Kanske karantänskryter om det i någon instagrambild. Och fortsätter smittskamma de där ute.
